2004: Memento Mori
Det började den 7 juni då mannen som gått under namnet Quorthon hastigt rycktes ifrån oss alldeles för tidigt vid en ålder av 38 år. Enligt alla vittnesmål hade Quorthon ett stort och varmt hjärta men tyvärr så var det just hjärtat som sade ifrån till slut. Bathory var bandet som öppnade mina 15 år gamla ögon och öron för de våldsammare dimensionerna av metalscenen. Jag kommer aldrig att glömma när vi vred upp volymen på ljudanläggningen i Tunboskolans pausrum, där det vanligtvis spelades Jason Donovan och Bon Jovi, och lät de förödande tongångarna av "War" orsaka mindre panik bland personalen. Vi hann spela ungefär 45 sekunder innan skolvärdinnan stängde av stereon med en bister blick. Vi fick inte välja egen musik på flera veckor efter det. Men det var det värt. Bathory har alltid haft en aura av mystik och känsla av att vara lite farligare än allt annat. Kanske mycket beroende på att man aldrig kunde läsa intervjuer med Quorthon eller se bandet spela live. Att odla myten kring Bathory och sin person var kanske Quorthons främsta recept för att nå legendstatus under sin egen livstid. Jag kan bara buga och säga tack för allt. Vila i frid.
I slutet av oktober så kom budet om den engelske radioprofilen John Peels frånfälle. Nu undrar ni kanske vem han egentligen var. John Peel har arbetat och spelat musik i brittiska BBC i drygt 40 år. Han upptäckte många av de band som formade punken i slutet av 70-talet och fortsatte oförtrutet att leta ny musik vad det än tillhörde för genre. Allt från Jimi Hendrix till Oasis och The Hives spelades med samma passion. Men han hyste även ett stort intresse för våldsammare tongångar som Napalm Death och Carcass och tidigt i deras karriär lät han dem spela in sin musik under programpunkten med det legendariska namnet "Peel Sessions". Denna verksamhet påbörjade han redan i slutet av 60-talet, då under namnet "In Session" Anledningen var helt enkelt för att den här mannen älskade musik och han ville spela upp den för resten av världen. John Peel dog av en hjärtattack 65 år gammal när han var på sin drömsemester i Peru. Och världen blev med ens lite tråkigare. Han fick som tur vad dö lycklig. Tack mr. Peel för alla timmar radio sända över Internet du gav mig möjlighet att avnjuta de senaste åren. Vila i frid.
Dessa två dödsfall kan jag acceptera. Det är naturens gång. Det tredje dödsfallet däremot finns det ingen som helst logisk förklaring till.
Sent på kvällen den 9 december precis när den första låten spelas på Damageplans konsert i Columbus, Ohio springer 25 årige Nathan Gale upp på scenen och skjuter gitarristen "Dimebag" Darrel med flera skott. "Dimebag" dör omedelbart. Innan dramat är över så mördade Gale ytterligare tre personer innan han själv blev skjuten till döds av polisen.
Allt detta onödiga våld.
Jag tänker inte moralisera över amerikanska vapenlagar eller våldsglorifieringen i samhället. Ni kan säkert gissa vad jag tycker om detta. "Dimbag" dog av det meningslösa våld som finns överallt i samhället idag. Det är fruktansvärt. Lägg därtill att hårdrocken förlorat en av sina främsta riffkonstnärer. Få kunde lägga så mäktiga riff. Jag såg Pantera första gången 1991 när de var förband till Judas Priest. Ingen visste vilka de var då och ljudet var under all kritik men det struntade de i och körde ifrån det andra förbandet Annihalator med stor marginal. Resten av historien om Pantera är väl känd. Jag älskar "Cowboys from hell", "A vulgar display of power" och "Far beyond driven". Tre fantastiska album som utgjorde stora delar av soundtracket till början av mitt 90-tal. Nu blir det inga fler betongkrossarriff av den sorten. Allt detta på grund av en enda vettlös människas våldsamma vansinne. Jag kommer aldrig för mitt liv kunna förstå varför. Vila i frid "Dimebag". Jag kommer att sakna dig.
Men 2004 var inte bara död och elände. Det var också ett hyfsat skivår. Min fem-i-topp finns att beskåda på annan plats här på Metalcentral. Därtill ska också läggas Danzig, Within Temptation, Lake Of Tears, Red Harvest, Leave´s Eye, Lamb Of God, Killswitch Engage, Amaran, Rammstein, Ministry, Slipknot, Debase, Carnal Forge, Dead Soul Tribe, Velvet Revolver, Euorpe, Necronomicon, Dead Awaken, Scenteria, Ghostnail, Satureye, A Perfect Circle, Samael, God Among Insects och säkert en massa annat som jag glömt bort att nämna här men som presterat utmärkta album under året.
En av årets stora trender var att återanvända redan befintligt klassiskt material. Anthrax och Twisted Sister har båda gjort lyckade återutgivningar där den förstnämnda är att föredra framför den andra. Dessutom släppte Slayer en liveupptagning av sitt klassiska verk "Reign in blood" på dvd vilket bekräftar denna tendens. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte.
Metallica ska också nämnas här trots att de inte släppt ny skiva i termens rätta bemärkelse. Metallica släppte hur som helst spelningen inför 56 000 personer på Ullevi i somras via sin Internettjänst LiveMetallica.com vilket renderade årets liveplatta utan konkurrens.
I övrigt dödade inte Internet skivbranschen i år heller. Sweden Rock Festival fortsatte att boka återförenade band från 1980-talet och verkar vara inne på samma linje nästa år. Kriget mellan hårdrockstidskrifterna i Sverige blev allt intensivare då SRM tog steget upp i den högre divisionen både utseende- och innehållsmässigt, Close-Up blev månadstidning och Slavestate med flera övertygade alltmer. Vinnare i kampen är naturligtvis vi kunskapstörstande älskare av stenhård rock.
Nästa år börjar med en rejäl rivstart. Tyska veteranerna Kreator släpper sin piggaste skiva på åratal i början av januari. Svenska Dark Tranquillity släpper den utmärkta plattan "Character" i slutet av samma månad och ungefär samtidigt kommer den värmländska mörkermässan Draconian med sin andra fullängdare som inte är någonting annat än en sensation. Tro mig.
Jag hoppas bara att vi alla får överleva så att vi får uppleva det också.
Magnus Gustafsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
