"Goodbye and good riddance", 2007
29 december 2007. Idag skulle den störste av trumhjältar, Cozy Powell, ha fyllt 60 år. Om han inte hade kört in i ett brofundament och dött den 5 april 1998. Hans gamle BLACK SABBATH-kollega Tony Martin planerar att dra ihop ett gäng av alla de otaliga hårdrocksstjärnor Powell spelat med för att högtidlighålla den stundande tioårsdagen av hans frånfälle. Något som det känns naturligt att tänka på nu, då jag ombetts summera mina intryck av hårdrocksåret 2007. För mig har detta nämligen i alltför stor utsträckning handlat om döden.
GIRLSCHOOLs Kelly Johnson. KISS Mark St. John. TIGERTAILZ' Pepsi Tate. MINISTRYs Paul Raven. DECAPITATEDs Vitek. QUIET RIOTs Kevin DuBrow. Bara några, ehuru sannolikt de mest kända av de hjältar som det gångna året berövat oss. Deras bortgång har förstås inte skakat den fria världen i dess grundvalar, och fastän var och en av dem efterlämnar spår i hårdrockshistorien sattes de flesta av dessa spår i en svunnen, om än inte bortglömd forntid. Men förlusten av aktade musiker kan och bör aldrig gå obemärkt förbi. Inte för att dessa musiker skulle utgöra oersättliga länkar till det förflutna " det förflutna försvinner ingenstans, oavsett vad som pågår i nuet. Snarare för att varje dödsfall innebär ännu en bitter påminnelse om att framtiden inte varar för evigt. För någon.
Så vad efterlämnar år 2007 för positiva intryck? Allvarligt talat inte så värst många. Det är ett tämligen sensationsfattigt år vi lämnar bakom oss, inte mycket har inträffat som kan ha gjort någon särskilt vare sig entusiastisk eller upprörd. Inga overnight sensations har nått exceptionella framgångar eller åtminstone lanserat en ny variant på spektakulär image. Till skillnad från i fjol. Säga vad man vill om LORDI, men nog fasen rörde de om i grytan, och inte fasen lämnade de någon likgiltig!
För all del, var och en av ett flertal isolerade företeelser har säkerligen upplevts som kioskvältare av en del. DIMMU BORGIR bemäktigade sig black metalhistoriens första listetta. Sweden Rock Festival gick om Hultsfred som Sveriges mest välbesökta festival. ICED EARTH har återförenats med Matthew Barlow, vilket garanterat väckt jubel i busken bland alla de fans som till skillnad från mig, min syster och min kompis Helene (fler är vi väl knappast") inte anser att med en av världens mest överskattade sångare lär ICED EARTH återigen bli ett av världens mest överskattade band.
Fast det närmaste att kunna rubriceras som årets sensation torde vara den så kallade återföreningen av ett uråldrigt och, efter vad det sägs, ohyggligt ringrostigt LED ZEPPELIN. Något som jag själv betraktar som tragikomiskt, och ingen människa kan kalla en vitamininjektion för framtiden.
Så vad kan vi förvänta oss av år 2008? Tja, efter vad det verkar åtminstone en massa comebackplattor från mer eller mindre fossiliserade giganter. METALLICA, JUDAS PRIEST, AEROSMITH, MÖTLEY CRÜE och kanske rentav GUNS N' ROSES " OM nu grisar lär sig flyga under nyårsnatten. Mycket trevligt alltihop, fast jag för min del sätter nog hellre min lit till de blivande stjärnor vars namn jag hoppas få lära mig under det kommande året. Och skulle dessa stjärnor visa sig vara urusla, kan jag stå ut med det också, bara de är färgstarka. Vad som helst hellre än ännu ett år vars enda spänningsmoment består i att räkna förlusterna på hårdrocksscenen där liemannen dragit fram.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
