Där och då är här och nu i hårdrocksvärlden
Baklängeslöpning är den senaste flugan bland hurtbullar.
En gren som hårdrockare tävlat i sedan urminnes tider.
Är framtiden för skrämmande att möta rakt framifrån?
I en recension av nya YEAR OF THE GOAT-skivan "The unspeakable" myntade jag begreppet "den retrocentriska världsbilden", enligt vilken morgondagen kretsar kring gårdagen i stället för tvärtom. En teori som till och med en lekman kan leda i bevis genom enkla observationer av de senaste stjärnskotten på hårdrockshimlen. För om tidigare internationella succéer från Sverige, som EUROPE, ENTOMBED och IN FLAMES, gick i bräschen för något nytt, eller åtminstone samtida, är det uppenbart att det nya gardet, som GHOST, GRAVEYARD och OPETH, hellre ägnar sig åt att förvalta kulturminnen och bidra till utvidgandet av musikhistoriska allmänningar.
En kulturskribent skulle antagligen borra djupt i det mänskliga psyket och förklara det här med att vi i tider av oro och stora omvälvningar söker oss tillbaka till ett idylliserat då. I akademiska kretsar är det nämligen en merit att ta den strapatsrikaste vägen mellan fråga och svar ("en gång i min ungdom lyckades jag postulera att säljpotentialen i Hubba Bubba bottnar i det postmoderna samhällets neuroser inför oral stimulering - tills jag blev bjuden på ett och insåg att lockelsen ligger i smaken"). Avkvistar man denna teori - förslagsvis med Ockhams berömda rakkniv - kommer det väsentliga in i fokus: att inflationen i så kallade retroband sannolikt är en effekt av att många helt enkelt finner sjuttiotalsrocken dyrkansvärd. "Vi spelar den musik vi själva vill höra", är det enskilt vanligaste svaret i bandintervjuer och jag ser ärligt talat inget skäl att misstänkliggöra den förklaringen.
Det brukar heta att varje generation upptäcker världen på nytt. LED ZEPPELINs "Stairway to heaven" och DEEP PURPLEs "Smoke on the water" har förlorat sin sprängkraft i ett musikhistoriskt makroperspektiv, men kan i ett privat mikrokosmos alltjämt försätta berg. Som ett exempel drabbades jag av tryckvågen från IRON MAIDENs "Powerslave" 1997, tretton år efter den ursprungliga kollisionen. Den omständigheten gjorde inte upplevelsen mindre omskakande, eller autentisk.
Skillnaden mot förr är bara att den kommersiella tröskeln för trender har sänkts tack vare billigare produktionsmedel och distributionskanaler. Därför kan vi musikjournalister gapa om att vågorna går höga för traditionell heavy metal, old school-döds, retrothrash - ja, till och med den en gång så bespottade nu metal-genren - när det från toppen av näringskedjan, i ett skivbolagskontor på femtiofjärde våningen i en Manhattan-skyskrapa, mest framstår som storm i ett vattenglas. Men det är precis det som utmärker vår nya sköna värld: alla de bäckar små som längre fram bildar den stora ån. Bara i år har vi sett skivsläpp från retrodoftande band som KADAVAR, UNCLE ACID & THE DEADBEATS, HORISONT, THE SWORD, IMPERIAL STATE ELECTRIC, DEAD LORD, THUNDERMOTHER, ROYAL THUNDER, THE VINTAGE CARAVAN, THE ANSWER, BLACK TRIP, GRAVEYARD, KAMCHATKA och så vidare. Bevisligen kan du ta hårdrockaren ur sjuttiotalet, men att ta sjuttiotalet ur hårdrockaren är tjorvigare.
Baklängeslöpning lär med andra ord fortsätta vara en publiksport inom hårdrocken. Och varför inte? I dagens förväntningssamhälle, där lyckan alltid lurar bakom nästa hörn, är det befriande att det finns motståndsrörelser som predikar att den sanna lyckan är att beakta, och betrakta, den sträcka vi har tillryggalagt, inte den vi har framför oss. "Gråt inte för att det är över, var glad för att det hände", som barnboksförfattaren Dr. Seuss skrev.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
