Kommersialism - ett begrepp att uppdatera eller avskaffa
För inte så länge sen hade jag och en polare ett samtal om en gemensam bekant, verksam som gitarrist i såväl ett death metalband som ett sleazeband. Min polare förutspådde att bekantingen framgent skulle prioritera sleazebandet, eftersom den typen av musik var mer "mainstream" och utsikten till "kommersiell framgång" därmed större.
Vilket fick mig att reagera.
Om bekantingens sleazeband skulle landa ett skivkontrakt exempelvis under nästa år, när den spirande sleazerenässansen kan förväntas ha slagit ut i full blom, är det inte alls omöjligt att projektet ifråga utmynnar i viss försäljningsmässig utdelning. Skulle samma sak däremot ha inträffat så sent som i fjol, hade det varit betydligt klokare att prioritera death metalbandet för den som mäter framgång enbart utifrån antalet sålda enheter.
Att en vara, som exempelvis ett stycke musik, är "kommersiell" innebär strängt taget bara en sak: att den finns tillgänglig mot kontant betalning för alla och vem som helst som uppmärksammar och uppskattar den. Vilket under normala omständigheter gäller för SAMTLIGA skivsläpp som överhuvudtaget existerar i sinnevärlden, även inom hårdrocken. Antalet sålda exemplar av varje given release är totalt avhängigt av hur många intressenter som lockas och övertygas av dess förträfflighet.
Idag har dock ordet "kommersialism" i folkmun en annan och vanligare innebörd, nämligen att artisten medvetet avlägsnar sig från det verksamhetsfält som står hans eller hennes eget hjärta närmast till förmån för någonting annat som förutsätts ge större ekonomisk avkastning. Från början var det sannolikt kritikernas påfund att vissa musikaliska genrer i sin helhet kom att utges som mer eller mindre direkt konstruerade för att prånglas ut till den lättlurade massan " att med andra ord inga av de musiker och kompositörer verksamma inom dessa genrer kunde tänkas drivas av något annat än penningbegär. Ett kardinalexempel hämtat från hårdrockens värld är det sena 80-talets pudelrock. Inte kunde någon seriös musiker befatta sig med dylika tongångar av ren och oförfalskad kärlek till soundet som sådant?
Pudelrocken och i något mindre grad dess skitigare, rivaliserande syskon sleazerocken kom under flera år att häcklas och misstänkliggöras i detta slags nedlåtande och okunniga ordalag. Det faktum att musikstilarna ifråga länge verkligen åtnjöt stor och genreöverskridande popularitet togs i sig som ett bevis för att den försäljningsmässiga framgången var både kalkylerad och det enda egentliga ändamålet för någon att befatta sig med den. Att de gigantiska framgångarna för band som BON JOVI, DEF LEPPARD, EUROPE och GUNS N' ROSES frambringade ett betydande antal ivriga, yngre efterföljare är obestridligt. Frågan är bara varför just dessa antogs mer än andra lockas av prospektet till kommersiell framgång, snarare än liksom anhängare av andra genrer helt enkelt drivas av en önskan att själva verka i sina nyfunna idolers fotspår. Exempelvis beskylldes ytterst sällan de samtida thrashbanden för kommersiella baktankar, trots dessas vanligen uttalade luftslott om att efterlikna och kanske överträffa Metallicas väldiga prestationer i just detta avseende.
Det allra besynnerligaste är dock att sådana stilar som pudel- och sleazerock FORTFARANDE betraktas som i negativ bemärkelse "kommersiella", trots att modet sin vana troget hunnit växla och genrerna ifråga under många år verkat under miserabla förhållanden utan skuggan av en chans att göra sig gällande i större sammanhang. Trots majorbolagens barbariska kulturmassaker i början av 90-talet då snart sagt samtliga sådana band mer eller mindre mot sin vilja tvangs omstöpa sina sound i den ofta fåfänga förhoppningen att säkra eller behålla sina skivkontrakt. Trots att till och med jättarna BON JOVI, DEF LEPPARD och EUROPE än idag dagtingar med sina sanna musikaliska jag av rädsla för att annars bedömas som otidsenliga och överflödiga " helt i strid med de egna fansens önskemål.
Sedan åtminstone 1992 kunde det betraktas som en långt säkrare ekonomisk investering att planka PANTERA än POISON. Vilket ett otal band också tog fasta på. Men den nya tidens innesound tillskrevs aldrig samma kommersiella baktankar som sin föregångare. Dess naiva men effektiva skyddsmur utgjordes av dess i sammanhanget helt irrelevanta musikaliska brutalitet.
För att sammanfatta situationen i all sin absurditet: Det lär inte bli några radiospelningar för vare sig TOTO:s eller SURVIVOR:s nya plattor när dessa släpps nästa år. Läget är helt annorlunda för exempelvis SOILWORK eller IN FLAMES. Melodiösa band har i dagsläget väsentligt svårare att överhuvudtaget föräras ett förmånligt skivkontrakt, för att inte tala om nå ut till potentiella skivköpare, jämfört med sina mer decibelstarka kolleger.
Och enligt denna definition är IN FLAMES, SLIPKNOT, CRADLE OF FILTH, CANNIBAL CORPSE och för den delen även NILE och DARKTHRONE MER, inte mindre kommersiella än JADED HEART, SEVEN WISHES eller BABYLON BOMBS. Vilket inte gör någon som helst skillnad ifråga om artistisk integritet, vilken är helgjuten i samtliga de uppräknade fallen.
Det gör däremot påtaglig skillnad ifråga om försäljningssiffror. Eller hur många t-shirts med respektive bandmotiv man kan räkna med att stöta på exempelvis på torget i Karlstad en genomsnittlig sommarkväll"
Begreppet "kommersialism" som slagord borde med andra ord revideras rejält. Eller ännu hellre kastas på sophögen för gott. För varför skulle det vara så befängt att helt enkelt utgå ifrån att majoriteten av alla aktiva musiker väljer verksamhetsfält kort och gott utifrån vilken stil som ligger deras hjärtan närmast?
Och min bekanting? Tja, han valde bort sleazebandet framför deathbandet. Oj oj oj, han har väl inte gått och blivit kommersiell??
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
