Nyårskrönika - Ännu långt kvar till jämställdhet 2013
Är rock och hårdrock numera så helt olika saker att rocken kan befinna sig i kris samtidigt som hårdrocken blomstrar? Ja, tydligen. 2013 går till historien som ännu ett år då kreativa och kommersiella stordåd utförts på hårdrocksfronten. Samtidigt har den ”vanliga” rocken nått en all-time low och hiphopen har tagit över dess roll som primärt språkrör för yngre lyssnare. Mycket på grund av att endast hiphopen tagit uttalad ställning mot de motbjudande politiska strömningar som slagit sina vidriga klor i stora delar av Europa. Det är åtminstone vad dagspressen säger och vad jag förstår kan den mycket väl ha rätt. Vad finns det för nya och relevanta ”vanliga” rockband i dag? Själv kan jag inte namnge ett enda. En insikt som blir ett av mina bestående minnen av 2013. Ett annat, betydligt mer nedslående är följande. Det finns fortfarande manliga hårdrocksfans som vägrar ta kvinnliga hårdrocksfans på allvar.
För blott en månad sedan sedan hade jag ett samtal med en högt avhållen tjejkompis, en person med ansenlig intelligens och utsökt musiksmak. Vad hon hade att säga gjorde mig bestört. För henne grumlas nöjet i att gå på hårdrockskonsert av att varje gång bli ifrågasatt. Det är alltid någon av hankön som förutsätter att hon gått dit för sin pojkväns skull. Eller valfri annan bevekelsegrund, utom den självklara – att hon älskar hårdrock. Varje konsert ser hon också andra kvinnliga hårdrockare medvetet lägga band på sig, istället för att röja och headbanga så som de helst skulle vilja, för att slippa hånas av inskränkta manspersoner. Tidigare har jag, enfaldigt nog känns det som nu, utgått från att just detta fenomen var relativt sällsynt i vår tid. Alltså manliga hårdrockare utan tilltro till kvinnspersoners förmåga att uppskatta hårdrock överhuvudtaget.
Visst, att MANOWAR tar upp tjejer på scenen för att visa brösten är inte direkt fornhistoria. Visst, det förekommer fortfarande att hårdrockskonserter urartar i ”visa pattarna”-skanderande. Men det var inte riktigt det jag syftade på. Publiken på en hårdrockskonsert domineras av heterosexuella manspersoner, ofta i ett tillstånd av fysisk och/eller alkoholrelaterad omognad. Många av dem utmärker sig för bristande folkvett och oförmåga att hålla den sexuella aspekten utanför samvaron med det motsatta könet. Voilà – en grogrund för pubertal masshysteri. Det finns ingen ursäkt för killar som gaddar ihop sig till en mobb för att pressa tjejer att exponera bysten mot deras vilja. Det är dock inte detsamma som att misstro hela kvinnokönets förmåga att ta till sig hårdrockens musikaliska budskap. Att anse att det inte finns kvinnliga hårdrockare, bara kvinnliga jasägare. Just den villfarelsen hade jag hoppats var på utdöende. Tyvärr, fastslår min kompis trött, var min optimism ogrundad.
Det förekommer ibland debattinlägg med synpunkter på vad en kvinnlig hårdrockare själv kan säga, göra och tänka på för att bli tagen seriöst. Som du, käre läsare, säkert kan gissa är sex en evig stötesten. Om, hur mycket och på vilket sätt den kvinnliga hårdrockaren bör spela på sina feminina företräden. Naturligt nog brukar debattören då också bedöma kvinnliga hårdrocksartister i egenskap av goda eller tveksamma förebilder. ROCKBITCHs extrempornografiska feministmanifest – bra eller anus? HUNTRESS-sångerskan Jill Janus med sin häximage och sina hudblottande kreationer – en stolt och lidelsefull auktoritetsfigur eller bara ett förvillat runkobjekt? Att vara kvinnlig men inte öppet erotisk, som valfri operatic metal-sångerska, är ett säkert kort. Ännu smartare kan det vara att varken undertrycka eller framhäva sin kvinnlighet, utan köra med hårdrockslook i unisexvariant. Det var så GIRLSCHOOL gjorde och de är trots allt fortfarande världens mest allmänt respekterade helkvinnliga hårdrockskonstellation. Kontentan av de hjälpsamma råden är mestadels att ”less is more” vad det sexuella beträffar. Genom att vara alltför utmanande gör man bara sig själv och jämställdheten i allmänhet en otjänst.
Allt detta är emellertid rena rama skitsnacket. Den som resonerar på det sättet visar prov på värderingar som knappt är mindre mossiga än det patriarkats som hen förutsätts revoltera mot. Poängen, den verkliga poängen, är nämligen följande. Du, just du, kära kvinnliga hårdrockare, bestämmer själv hur du vill se ut och vilken livsföring du vill utöva. Hur många gånger har du inte hört någon kille förkunna att hans korta hår och attributfattiga kläder minsann inte gör honom till en sämre hårdrockare? Självklart har du samma rättigheter. Klä dig, sminka dig och för dig hur neutralt, eller hur okonventionellt, eller hur skamlöst du har lust. Du ska inte alls behöva kompromissa utifrån andras tänkta förväntningar. Det är precis tvärtom. Du ska vara hundra procent dig själv och kräva respekt för det. Vad manssamhället eller jämställdhetsrörelsen eventuellt anser är inte ditt bekymmer. Eller rättare sagt, det kan bli bekymmer, men man besegrar inte fördomar genom att ge vika för dem. Orkar du stå upp för den du vill vara, och dina medsystrar gör samma sak – då vinner ni. Och, inte att förglömma, då är ni metal.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
