Leif Edling - Candlemass
Candlemass " ingenting är beständigt
Jag minns att jag hörde Candlemass för första gången på
radioprogrammet Rockbox den 21 november 1987 då Pär Fontander
avslutade sin trekvart långa session med metal genom att låta
"Dark Are The Veils Of Death" från "Nightfall" olycksbådande mullra ut ur
min stereo där hemma i pojkrummet i Kolbäck. För mig var Candlemass
helt okända och om begreppet doom visste jag inte mycket.
Banden höljdes i en viss mystik eftersom få, om ens några, intervjuer
fanns att läsa i svensk press och det var svårt att få tillgång till utländska
metaltidingar. Ibland köpte jag Metal Hammer och Kerrang! där det då
och då gick att snappa upp en del av det som sades om svenska band i
resten av Europa och världen. Men av recensionerna av just nämnda
"Nightfall" i dessa tidningar fattade jag att Candlemass var någonting
utöver det vanliga. Och i ett historiskt perspektiv var det Candlemass
tillsammans med band som Bathory och Entombed som tog svensk
hårdrock långt bort från pudelhelvetet med Treat och Europe i spetsen.
Svenskt stål visade sig vara betydligt tyngre än så.
Sagt och gjort, skivan inhandlades och är än idag en av mina kronjuveler
i vinylsamlingen. Nu avslöjade inte albumet i sig speciellt mycket mer om
bandet. En målning av Thomas Cole (1801-1848) prydde omslaget och på
det lösa bladet med låttexterna fanns en bild på bandet taget på en
kyrkogård. Längst fram satt Messiah och såg ut som en förvuxen padda.
Texterna fascinerade mig. De var mycket mer nyanserade och litterära
än mycket annat av det jag lyssnade på då. Det var religiösa motiv,
mörka berättelser om häxor och annat oknytt och allting inramades av
storslagen bombastisk hårdrock.
Många år senare har mystiken kring Candlemass skingrats.
Bland annat genom dvd:n "Documents Of Doom" som krönikerade
bandets återkomst år 2002. Där blev det jobbigt uppenbart att bandet
bestod av helt vanliga killar som hade samma problem med att umgås
med varandra som vilka andra människor som helst. Jag tror faktiskt att
jag fram till dess omedvetet hade vårdat min okunskap om bandet ömt
för att det där mystiska skimret inte skulle försvinna. Men jag kommer
ändå aldrig att sluta älska Candlemass. Det går bara inte.
Därför känns det helt bisarrt när jag slår telefonnumret hem till
Leif Edling klockan 22.30 en tisdagskväll. Han ber mig dock ringa upp fem
minuter senare för att få tid att dricka lite te. Att ge intervjuer dagarna i
ända sliter på stämbanden. Det är denne stockholmsbaserade basist som
skrivit i stort sett allt som någonsin kommit ut ur högtalarna när ett
album Candlemass spelats och det är han som är bandets musikaliska
primus motor. Jag har andäktigt lyssnat på hans musik sedan den där
kyliga kvällen i november 1987.
Anledning till denna egendomliga situation är naturligtvis Candlemass
splitternya fullängdare som kort och gott bär namnet "Candlemass".
Det är bandets första studioalbum med den sättning som satte punkt
efter skivan "Tales Of Creation". Och att det faktiskt finns en ny skiva ute
nu kan te sig märkligt eftersom bandet faktiskt upplöstes så sent som
sommaren 2004 för att snabbt återförenas under vintern samma år.
Men Leif Edling tycker inte alls att det är speciellt konstigt. Låt oss nysta
upp det hela från början.
- 1993 var den första naturliga splittringen. Vi hade då spelat ihop i sju
år. Vi hade spelat så in i helvete mycket då så efter de sju åren var det
inte så konstigt att vi splittrades egentligen. Anledningen till att vi sen
drog ihop bandet igen 2002 var ju att vi såg att
"Epicus Doomicus, Metallicus" och "Nightfall" fanns med på en massa
listor som kom i samband med millennieskiftet över tidernas bästa
metalalbum. Och det var ju jävligt kul så då gav vi ut de remastrade
versionerna av de tidigare skivorna. Det kändes liksom naturligt att göra
några gig i samband med detta.
- Men vi sa i varenda intervju att vi inte skulle göra någon ny platta.
Vi sa bara att vi skulle göra festivalspelningarna och några till men inget
mer. Vi var inte ens säkra på att vi ville göra en ny platta utan vi ville
bara komma ut och spela för våra gamla fans. För mig har allting känts
väldigt logiskt egentligen och det har inte funnits några överraskningar i
det här.
Men du måste väl ändå medge att det gick lite fort förra hösten då ni
splittrades och återförenades inom loppet av några månader?
- Nej inte alls. Vi sa hela tiden att vi bara skulle köra en sommar sen
inget mer. Sen läser folk in så mycket i det här som att det till exempel
måste bli en ny platta. Och det där bara ökade i och med att vi körde
hela 2002 och en bit in på 2003. Jag var faktiskt svinnöjd med det och
ville faktiskt inte göra en platta till för det här var så suveränt kul att det
räckte för mig. Det var grymma gig och mycket folk.
Men hur kommer det sig att det blev en platta ändå?
- För att jag skrev en massa bra låtar i somras och gjorde demos av
dessa. Och de andra tyckte att det lät jävligt bra om det.
Så det var de andra och särskilt Mappe (Mats Björkman, gitarr) som
övertalade mig att vi måste göra en ny skiva.
Och ni bokade studion innan ni ens hade fått klart med skivkontrakt eller
ens fått ihop Candlemass som band igen.
- Ja så jävla självsäkra är vi. Låtarna var svinbra, det skulle bli kanon
och det var bara att boka studion. Och ett kontrakt fick vi fixa under
resans gång.
Det var ingen dålig studio ni bokade heller. Polarstudion i Stockholm är ju
legendarisk.
- Man måste ju sikta högt annars kommer man bara halvvägs.
Jag tror att det är det stora misstaget många band gör.
De tänker "äh vi tar en billig studio" men det är väl bara att gå in i den
fetaste och fläskigaste studion du kan hitta liksom och lösa problemen på
något sätt. För oss är det så självklart att göra det på ett sånt sätt.
Inga halvmesyrer och sikta högt. Alltså du bokar in den bästa studion
som finns även om du inte har något skivkontrakt. Skicka runt demos till
de bästa skivbolagen i Europa så får du napp. Dessutom fick vi ju
kontrakt med det bästa skivbolaget till slut.
Ni hade aldrig någon fundering på att starta eget skivbolag?
- Det fanns väl någon liten fundering men nej. Vi var rätt säkra på att vi
skulle hitta ett bolag som ville betala den där studion.
Vill man ligga på en undergroundnivå så kanske det funkar att göra det själv.
Men vi vill ju inte ligga på en undergroundnivå.
Vi vill ligga på ett stort bolag för att få ut plattan maximalt.
Fortfarande stora
Leif Edling är en man med stort självförtroende. Det märks hela tiden
under vårat samtal. Det var ett intryck jag fick redan när jag såg
dokumentären "Documents Of Doom". Då blev jag nästan irriterad på
hans lätt, som jag uppfattade det, arroganta sätt och skrävlande om
Candlemass. Men samtidigt inser jag att det kanske är just hans stora
självförtroende som räddat Candlemass från att helt falla i evig dvala.
För han har samtidigt ett entusiasmerande sätt som smittar av sig när
han berättar om hur tillkomsten av den senaste plattan blev av.
Och det är svårt att ändå inte imponeras av hur någon faktiskt vågar ta
en sådan stor ekonomisk risk som att hyra Polarstudion där band som
ABBA och Led Zeppelin spelat in odödliga klassiker. En del skulle kanske
kalla det hybris och en osvensk inställning i Janteland. Men tvekade han
aldrig? Det var ju ändå ett tag sedan Candlemass hade sin riktiga
storhetstid.
- Jo faktiskt lite. I början av 2002 blev vi lite förvånade att vi då blev så
bra mottagna ute i Europa och på Sweden Rock Festival.
Vi blev också förvånade av att det kom så mycket folk till spelningarna.
Dessutom blev vi valda till bästa band på flera av dessa festivaler.
- Och nu är vi lite häpna över att det verkar ha varit en budgivning på
oss från olika skivbolag. De största skivbolagen slogs om Candlemass!
Dessutom har ju skivan blivit vald till månadens platta i många av de
fetaste metaltidningarna runt om i Europa. Ribban har ju höjts hela tiden
och det är helt otroligt det som händer!
Vad tror du att det här intresset kommer ifrån?
- Jag tror att någonstans så har det funnits ett behov av en fet jävla
heavy metalplatta. Definitivt! Jag menar, vem gör feta metalplattor idag?
Ingen! Jag kan inte komma på någon som gjort det på senare tid med
känslan från 1980-talet.
- Och det har vi fått höra hela tiden. Det här är typ den tvåhundrade
intervjun jag gjort under de senaste fem veckorna och alla journalister
säger samma sak. Det finns inte band idag som gör den här typen av
tunga plattor med bra låtar med bas i 70- och 80-talet. Låt mig nämna
King Diamond som exempel. Han gör knappt plattor idag och
Mercyful Fate finns inte längre. Iron Maiden låter inte som det lät förr i
tiden och så vidare och det finns inga nya band som gör det heller.
Så Candlemass har hittat den nischen eller funktionen som saknats i
dagens hårdrock.
När jag intervjuade John Norum med anledning av hans soloskiva så
sade han samma sak. Att det saknades den här typen av hårdrock och i
hans fall var det väl bristen på gitarrhjältar som störde honom...
- Jag tror att det är grungens fel! Det har uppstått en sorts
antirockhjältestandard i dagens metal. Det ska vara jeans och någon
jävla t-shirt. Jag saknar personligen de här stora arenabanden.
Visst kan man hålla det på klubbnivå men ändå bjuda på en liten show
tycker jag. Det behöver inte bara vara en massa stackatoriff och ilsken
jävla dödssång som låter som om det kommer från någon som ligger
tredubbelt vikt i en gummihink.
- Och jag saknar som fan riktiga låtar och melodier med tyngd.
Det man hör idag är bara power metal och amerikansk muskelmetal,
punk och hardcore. Det finns ingen cool metal längre!
Jag antar att ni kommer att slå ett slag för den nu?
- Definitivt. Hela den här plattan är ett fett jävla statement.
Candlemass är tillbaka med en svinbra platta!
Receptet för doom
Candlemass har genom åren levererat, inklusive det senaste, nio
fullängdare fyllda med den tunga metal som Leif pratar om.
Referenspunkterna har alltid funnits hos band som Black Sabbath,
Rainbow och andra band som är sprungna ur 70- och 80-talets hårda
musikskola. Att nämna låtar där det levererats snygga och effektiva riff
signerade Candlemass är inte svårt; "Bewitched", "Crystal Ball",
"Mirror, Mirror" är bara en gnutta av den enorma låtskatt som bandet
lämnat efter sig i rockhistorien och som idag tillhör hårdrockens
rättesnöre för den som vill veta vad ordet "tungt" egentligen betyder i
heavy metal. Själv förälskade jag mig i låtarna från "Nightfall" med sina
skira melodier, episka anslag och blytunga mattor av gitarrer som,
förutom Metallica, lät ondare och farligare än något av sina samtida
kontrahenter. Vad består då hemligheten av i en bra Candlemasslåt?
Svaret är rätt givet.
- Ett riktigt jävla svinbra riff! Det är liksom basen i varje Candlemasslåt.
På nya skivan finns det ett sådant på varje låt. Det finns vissa riff som
jag tycker är roligare än andra att spela ska erkännas.
Som riffet till "Black Dwarf" som har ett bra driv och är helt suveränt.
Och tyngden i grundriffet till "Seven Silver Keys" är skitbra.
Och riffet i versen på "Assasin Of Light" är snuskigt bra. Sen har vi ju
mittenriffet på "Copernicus" där det nästan blir progressivt som är sjukt
kul att lira...
Ni lär ju aldrig komma undan arvet från de första fyra plattorna.
Är det en belastning eller en fördel?
- Det är bara coolt. Vi har ju gjort klassiska plattor som ständigt hamnar
på listor över förra århundradets bästa metalskivor. Hur många får vara
med om det? Vi spelar ju låtar från dessa plattor och det är skitkul.
Och att de som gillar de gamla plattorna älskar den nya plattan är ju det
bästa omdömet man kan få.
Men det finns ju visa band som vill skaka av sig det gamla och göra
någonting nytt...
- Jamen såna människor har verkligen fel inställning. Jag hedrar folk som
Tony Iommi i Black Sabbath som säger "jag har spelat "Paranoid"
varenda kväll i trettio år med ett leende för jag tycker att det fortfarande
är kul". Detta i motsats till de här tristnissarna som hade en hitplatta för
två år sedan som de nu inte vill kännas vid för att den inte är tillräckligt
"artistisk". Sånt är så jävla lökigt! Sådana människor skulle man hålla
upp och ned och skaka i en minut!
Vad ska låttexterna fylla för funktion?
- De ska ha den funktionen att jag tyckte att det var kul att skriva dem.
De får ju inte ta tid men ändå vara intressanta för mig personligen.
Annars skulle man kunna skriva vilket piss som helst. Men musiken är
oerhört mycket viktigare än texterna. Man kan ju inte skicka ifrån sig
vilken dynga som helst. Messiah kommer alltid och frågar vad fan texter
jag skrivit handlar om. Och då gäller det ju att tänka efter.
Det är en bra verklighetskontroll.
- Någon skrev att Candlemass var tillbaka med texter om onda grejer
och fantasy men det är ju inte riktigt så. Som "Witches" på nya skivan
som egentligen handlar om mig på krogen. Snorfull och hallucinerande
att jag är omgiven av svarta häxor som försöker ta över världen.
"Copernicus" handlar väl i och för sig om dokusåpor och Fame Factory.
Så kallade stjärnor. "Black Dwarf" handlar om min syn på Expressen och
Aftonbladet. Man får läsa mycket mellan raderna i dessa texter.
Ett år i taget
Klockan tickar och tiden går. Timmen är sen, snart halv tolv.
Det börjar bli dags att avsluta. Fler journalister ska ringa under kvällen.
Leif ska prata ännu mer. Han säger att det här bara är det tunga jobb
som förbereder allt det roliga. Det roliga i det här fallet är de stundande
spelningarna på festivaler runt om i Europa och sedan den turné som
förmodligen följer i höst som tar bandet till ännu fler ställen i världen och
däribland också Sverige om vi har tur. Hur ska då Candlemass förvalta
arvet från 1980-talets arenarockband när de nu beger sig ut på vägarna?
- Vi ska spela massor med nya låtar och en fet scenshow.
Det ska bli jävligt kul att komma ut igen och få leka med någonting nytt.
Det skulle vara kul att få åka runt i Sverige också nu när det finns ett så
stort intresse runtom i landet.
För att återknyta till tidigare resonemang om att bestämma saker inför
framtiden, hur länge tänker ni hålla på denna gång?
- Vi planerar för ett år i taget. Jag tror att det är det smartaste att göra
just nu. För då innefattar det att vi tänker ge oss på en ny platta efter jul
också som kommer under 2006. Och inspirationen finns där och det är
skitkul att spela igen. Dessutom drar man sig inte ur ett kontrakt med
Nuclear Blast heller som innefattar turnéer och skivinspelningar.
Då är man ju helt jävla pantad. Men i slutändan ser jag mest fram emot
att få komma ut och spela igen. Det är därför man håller på med det här.
Samtalet är slut. Leif Edling tackar artigt och hoppas att jag ska få tillfälle
att se Candlemass på scen under sommaren. Jag svarar att det hoppas
jag med. Intrycket av Leif är lite mer nyanserat än innan.
Självförtroendet och självsäkerheten på sin egen förmåga är det inget fel
på. Jag irriterar mig fortfarande på det. Fast kanske inte lika mycket.
Om det är det som håller Candlemass igång några år till är jag nöjd.
Ett av Sveriges viktigaste band lever och mår bra igen.
I alla fall för tillfället. Nästa år vet vi som sagt ingenting om.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
