Scarpoint räds inga utmaningar
Om någon belackare gör misstaget att ta hårdrockare för föga mer än enkelspåriga, headbangande ölhävare, har de inte träffat SCARPOINT. Under det samtal Metalcentral fick med bandets gitarrist Zoran Kukulj hann ämnen som sociopati, vänskapsband, mobbing, hjärtkirurgi och socialt ansvar avhandlas. Ja, och så en hel del om bandets nya platta ”The Mask Of Sanity” och målsättningen att bli nästa stora svenska metalakt, förstås.
Zoran Kukulj, gitarrist i stockholmska SCARPOINT, skrattar lite trött och suckar en smula. Anledningen är min nyss ställda fråga. Jag har precis gissat att de hört frågan förut, och att de kanske är en smula trötta på den. Samtidigt är den ofrånkomlig: Om man är ett svenskt band som lirar förhållandevis meckig dödsmetall, antar jag att man har liknats vid MESHUGGAH? Är en sådan liknelse mest smickrande eller irriterande?
– Jaa, alltså, folk får placera i fack precis som de vill, konstaterar Zoran med ett tonfall som lämnar föga tvekan om att jodå, han har hört frågan förut. För vår del är det mest smickrande, fortsätter han, MESHUGGAH är ju typ husgudar. Han tänker ett ögonblick innan han fortsätter:
– Det är väl inte så att vi direkt har MESHUGGAH i tankarna när vi sätter oss för att skriva musik, men det är den typen av musik vi gillar, så…
Jag lovar Zoran att snart nog lämna ämnet och fokusera mer specifikt på SCARPOINT. Först påpekar jag dock att kopplingen kanske inte är så konstig, och det av fler anledningar än de musikaliska. SCARPOINT tackar ju faktiskt i konvolutet till sin nya platta Umeågänget för att ha fått nyttja deras studio, och Fredrik Thorendal lägger därtill ett gästsolo på låten ”Only Truth”. Är ni vänner?
– Tja, vi känner väl varandra, vi har spelat ihop och så där. Det är inte så att vi umgås privat, men visst hör vi av oss om det är något på gång. Jag menar, Sverige är ju inte så stort.
Hur kände du dig senast du krossade en fluga?
Vi lämnar branschkollegorna därhän och börjar diskutera SCARPOINTs aktuella giv ”The Mask Of Sanity”, som musikaliskt utgörs av kraftfull, argsint och förhållandevis teknisk dödsmetall. Jag konstaterar att det är en textmässigt ganska mörk historia, och undrar vad det är för budskap eller känsla bandet har försökt förmedla?
– Alltså, det finns faktiskt en röd tråd genom skivan. Den handlar om psykopati och sociopati. Gitarristen låter engagerad, och jag spinner tacksamt vidare på temat genom att fråga om avslutningen på den monolog som utgör titelspåret på skivan, frasen ”How did you feel the last time you crushed a fly?”. Vad är det bandet vill ha sagt här? Är vi alla kapabla till ondska, men döljer våra sanna jag under ett tunt lager fernissa av medmänsklighet?
– Citatet är faktiskt taget från en bok, förklarar Zoran. Den heter ”The Mask Of Sanity”, därav skivtiteln, och skrevs 1941 av Hervey Milton Cleckley. Den räknas väl som ett av de första tunga verken på området, och innehåller riktiga monologer från riktiga patienter, förklarar Zoran och tillägger att sagda bok även inspirerat fler texter och låtar på skivan.
Jag huttrar till en smula, då vem det än är som läser in just titelspårets monolog har lyckats otäckt väl. Vetskapen om att det är en verklig psykopats egna ord som återges förstärker det obehagliga intrycket – inte undra på då att SCARPOINT lyckats få till ett kompakt textuellt mörker, med en så pass tacksam inspirationskälla.
Nästa stora metalakt – om ödet inte lägger sig i igen
Jag påpekar att Supernova i promotionmaterialet för den nya skivan kallar SCARPOINT för ”nästa stora svenska metalakt”. Hur bekväma känner sig herrarna i bandet egentligen med ett sådant epitet?
– Vi tar inte det på alltför stort allvar, småskrattar gitarristen, det är ju promotion… Personligen tycker jag faktiskt inte det är jobbigt att försöka leva upp till det, det är väl bara trevligt att de tror på oss. Han pausar för en sekund, innan han glatt förkunnar:
– Vi får väl se till att bli det, nästa stora band! Zoran skrattar, innan han konstaterar att kapaciteten nog finns där. Sedan är det bara att jobba på och skaffa den nödvändiga erfarenheten, vi har det i alla fall som mål, avrundar han.
När det gäller erfarenhet, fick bandet kanske mer av den varan än man hade önskat strax efter det att förra skivan (2007 års ”The Silence We Deserve”) släpptes. Bandet hade redan då en uppåtgående formkurva, och flertalet bedömare gjorde liknande förutspåelser som i nuläget. Då blev plötsligt trummisen Erik Thyselius svårt sjuk. Vad var det egentligen som hände? Zoran blir allvarlig när han berättar om den obehagliga upplevelsen:
– Erik brukade vara onaturligt trött och hängig efter spelningarna. Efter en konsert sjönk han ihop fullständigt, blek och helt slut. Alltså, okej att man brukar vara trött efter ett gig, men det här var något annat…
– Han kände att något hände med hjärtat. Sedan var det något slags företagsundersökning som han gick på, och då slussades han vidare så han fick träffa läkare som lyssnade på hjärtat. Det hela slutade med akut öppen kirurgi, där läkarna fick operera en klaff i hjärtat.
Zoran konstaterar att bandet fick ta en paus på ett par år. Då de kände att de inte ville lira utan Erik, var det bara att snällt invänta hans tillfrisknande. Nu är man dock med i matchen igen, och jag frågar om det efter en sådan här upplevelse är som förändrade personer?
– Det är det han som skall svara på det, säger gitarristen med hänvisning till Erik. Som band har vi kommit närmare varandra, det har vi. Man blir öppnare när man pratar med varandra. På det personliga planet är det nog ändå Erik som borde svara på det.
”Skolan är en väldigt hård miljö”
Vi lämnar den traumatiska hälsohistorien bakom oss, och istället ber jag Zoran berätta om bandets anti-mobbingprojekt Sweden United och låten ”Open Your Eyes”. SCARPOINT lyckades engagera folk från tunga akter som SOILWORK, HYPOCRISY, NIGHTWISH, DEAD BY APRIL, MESHUGGAH och fler därtill i sitt initiativ. Hur gick det hela till, och vad var målsättningen?
– Vi hörde om en kille som fick ”betala” med leksaker och mat för att inte bli slagen i skolan, och fick då en idé om att göra en anti-mobbinglåt tillsammans med våra kompisar. Sedan rullade det på därifrån.
Utfallet då, undrar jag? Har projektet fått det genomslag bandet hoppades på?
– Nja, det blev faktiskt inte riktigt vad vi hade väntat oss. Vi tycker att det kom för lite reaktioner från skolor runt om i landet. Vi hade nog hoppats på att dra igång lite mer diskussioner, konstaterar gitarristen med eftertryck.
Jag beklagar den bristande återkopplingen, men uttrycker ändå min uppskattning inför SCARPOINTS engagemang i frågan. Jag vill veta om Zoran tycker att man som känd har en skyldighet att försöka påverka?
– För oss kändes det bra ifall vi kunde göra något, och det är ett tacksamt område att jobba med. Skolan är en väldigt hård kultur, och en som de flesta kan känna igen sig i och relatera till. Alltså, det kan vara jäkligt tufft i skolan idag.
Framtidsplaner
Zoran och jag enas om att framför allt högstadiet verkligen kan vara grymt, innan samtalet glider över på stockholmarnas framtidsplaner. Hur ser kartan ut – är det några turnéer eller så inplanerade?
– Nej, vi har inga större gig eller turnéer inbokade i nuläget, men vi jagar för fullt. Det är lite medvetet. Vi ville ligga lite lågt till efter releasepartyt 2 mars, och fokusera fullt ut på det först. Vi ville ha en ”smällkaramell”, liksom… På uppmaning berättar Zoran mer om en uppenbarligen lyckad kväll:
– Vi hade partyt på Kolingsborg, och det var en härlig kväll! Det var en skön feststämning, bra med folk, och alla var glada – det var ingen som bråkade eller så. Förutom vi själva lirade även DECADENCE, FRANTIC AMBER och SEPTIC REMAINS, bra gäng allihop så det var kul.
Vi återför diskussionen till svårigheten att även som ett hjälpligt etablerat band få tag på spelningar. Vad beror det på, och vilken roll spelar egentligen bolaget, Supernova, i det hela?
– Vi har bra support från Supernova, slår Zoran fast. Grejen är att vi egentligen inte har något bokningsbolag som vi jobbar med. Det är där hjälpen behövs, för det är bokningsbolagen som har kontakterna och fixar spelningarna.
Någon måste vara bandhitler
Jag önskar SCARPOINT lycka till med gigbokandet, och konstaterar att det börjar bli dags att runda av. Innan jag släpper gitarristen ur mitt grepp måste jag dock få fråga honom om hans avslutande tack i skivkonvolutet: ”Thanks to the rest of the fuckers in the band – God I hate you sometimes”. Vad menas? Är ni viljestarka herrar med olika perspektiv, som tack vare det upplever mycket slitningar i den kreativa processen? Jag möts av ett hjärtligt skratt.
– Nja, nej, skulle jag nog säga, säger Zoran och suger litegrann på orden. Vi har egentligen inga slitningar just på den kreativa sidan, där har vi oftast hög enighet. Nu har i och för sig Ola tillkommit, men han är en grymt bra gitarrist så det funkar fint. Annars är det oftast jag och Henke [Englund, sång] som skriver materialet, och det har vi ju gjort tillsammans sedan 1999…
– Samtidigt är det fem individer som skall funka ihop, så det är klart att slitningar kan uppstå, även om vi normalt kommer bra överens. Vi funkar bra som band och så, även om vi kanske inte umgås hela tiden utanför replokalen. Zoran pausar ett ögonblick, innan han glatt utbrister:
– Förresten, om du tycker att mitt tack var roligt, skall du veta att resten av bandet brukar kalla mig ”Hitler”! Jag är i och för sig den hårda i bandet, den som pekar med hela handen.
Jag lanserar här teorin att det kanske inte är helt av ondo? Det finns massor av band som uppvisar tonvis med talang, men som det ändå aldrig riktigt lossnar för. Visst, man behöver kanske en gnutta tur, men det krävs också hårt arbete och drivkraft. Kanske är det bra med en ”bandhitler” som kan ta ansvar för den affärsmässiga sidan av det hela?
– Jo, men absolut, så är det, konstaterar gitarristen. Det behövs någon som driver på, det går inte att slappna av och tro att något bara dimper ner i brevlådan. Jag tar gärna den rollen om det behövs, säger Zoran med eftertryck, och ser sedan till att leva upp till sin utfästelse:
– Nu tycker jag till exempel att vi har fått till en skiva som håller hög klass. Jag uppmanar folk att ta del av den; jag tror de kommer att gilla vad de hör.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
