Children Of Bodom – två steg fram och ett bakåt
De finska mästarna i den exklusiva grenen ”melodic death metal with keyboards” gladde inte många gamla fans med förra albumet ”Blooddrunk”. Ska nya, melodiösare och mer storhetstidsflirtande plattan lyckas bättre? Basisten Henkka Seppälä berättar om inspelningen av ”Relentless Reckless Forever”.
Som svensk kan man lätt få intrycket att CHILDREN OF BODOMs rykte i någon mån står på spel nu, inför utgivningen av bandets sjunde studioalbum. Dess föregångare, 2008 års ”Blooddrunk”, fick inte vad man skulle kalla ett översvallande mottagande på våra breddgrader, och efterföljande konsertbesök drabbades av drastiskt reducerad publikuppslutning.
– Det var vid tiden för livealbumet (”Chaos Ridden Years – Stockholm Knockout Live”, 2006) som vi stod på höjden av vår popularitet i Sverige, instämmer basisten Henkka Seppälä. Efter ”Blooddrunk” var det lite färre människor som dök upp. Hoppas att det kommer lite flera den här gången.
Emellertid låter han inte speciellt orolig för det spörsmålets skull. Men det är också så att CHILDREN OF BODOMs popularitetskurva inte böjt av neråt överallt sedan ”Blooddrunk” släpptes. Albumet ifråga möttes definitivt av synnerligen blandade omdömen, och de fans som var nöjda till supernöjda med det var klart färre än de som fann verket medelmåttigt eller rentav helruttet. I Europa, vill säga. Men på den väldiga nordamerikanska marknaden är CHILDREN OF BODOM ett band på uppåtgående. Ur amerikansk synvinkel är den finska kvintetten fortfarande en relativt nytillkommen aktör på metalscenen, med en stadigt växande publik tack vare mycket och hårt arbete.
– Ända sedan ”Hate Crew Deathroll” (2003) har vi turnerat en hel del i USA, bekräftar Henkka. Många amerikaner betraktar den eller ”Are You Dead Yet?” (2005) som vår första platta. Tidigare hade vi turnerat i Europa och Japan. När vi sedan kom till Staterna fick vi hela tiden höra att den regionen kräver massor av turnerande för att erövras. Både marknaden och publiken är olika vad vi vant oss vid. Så vi satte igång att turnera där väldigt mycket, och det gör vi fortfarande. Vi gör en massa turnéer som förband och även en och annan som huvudband. Vi har fortfarande en typiskt europeisk atmosfär i vår musik, och blandar många olika typer av metal. För amerikaner kanske det verkar exotiskt.
Gamla i gården?
Henkka Seppälä – även kallad Henkka T Blacksmith, eftersom ”seppä” på finska betyder smed – låter inte längre själv så entusiastisk över ”Blooddrunk”.
– Jag anser att den kvarstår som en av våra mest aggressiva skivor. Mer thrash metal, mindre melodisk. Den är annorlunda jämfört med det nya albumet, mer obskyr och thrashig. Det var vad vi ville göra just då, och det finns några verkligt coola låtar på plattan. Men jag måste också säga att inte många av dem återfinns i livesetet. Det är svårt att avgöra hur fansen reagerar på nytt material, de är mer bekanta med det gamla.
I den sista meningen snuddar han vid något som illustrerar hur annorlunda CHILDREN OF BODOM numera betraktas på sina gamla kärnmarknader, jämfört med i exempelvis Nordamerika. CHILDREN OF BODOM, vars förstlingsverk ”Something Wild” släpptes 1997, har upphört att ses som spännande nykomlingar. 14 kalenderår som skivsläppande band, och studioalbum nummer sju på väg – diverse andra releaser oräknade – innebär att CHILDREN OF BODOM uppnått veteranstatus.
– Jag tror det var efter ”Hate Crew Deathroll” som vi kände att vi inte längre var nykomlingar. Och ju fler plattor vi släpper, desto mer material har vi att välja på, så i slutänden brukar vi spela i genomsnitt tre låtar från varje album, konstaterar Henkka som ogärna missar ett tillfälle att leda in samtalet på liveaspekten av bandets karriär (mer om detta strax).
Melodier
Tillvaron som relativa nykomlingar respektive etablerad veteranakt skiljer sig på minst en viktig punkt. I det sistnämnda fallet underkastas vad bandet företar sig i nuet långt mer skoningslösa jämförelser med deras tidigaste bedrifter. Mer pessimistiskt uttryckt: för varje ny platta kommer antalet missnöjda nostalgiker att öka, och antalet nyvärvade beundrare att sjunka. I CHILDREN OF BODOMs fall har de båda senaste albumen ”Are You Dead Yet?” och i synnerhet ”Blooddrunk” hårt kritiserats för att vart och ett på sitt vis avvika för mycket från upphovsmännens ursprungliga stil. Den som instämmer i den kritiken kan glädjas åt att CHILDREN OF BODOMs nya platta ”Relentless Reckless Forever” utgör ett kliv närmare denna ursprungliga stil.
– Instämmer till fullo, fastslår Henkka med känsla. Inspelningen drog åt det hållet mer eller mindre från första låten. Det här är mer melodiskt, som våra tidigaste prylar. Alla låtarna gjordes på i stort sett samma sätt som vi alltid gör. Alexi (Laiho, sång/gitarr) kommer på riffen och presenterar dem sedan för oss i replokalen. De första två låtarna han spelade upp, ”Cry of the Nihilist” och ”Not My Funeral”. fick mig att tänka ”ganska bra, tämligen melodiskt”. Men framme vid låt nummer tre, ”Shovel Knockout”, tänkte jag ”wow, nu börjar det bli verkligt intressant”. Och sedan infann sig den verkliga entusiasmen. Till och med de låtar som jag inte var så supernöjd med just då, är jag nöjd med nu. Jag är förvånad över hur mycket positiv respons vi fått från pressen. Det kanske är för att de jämför med ”Blooddrunk”. Det är roligt att höra saker som ”CHILDREN OF BODOM is back!” Men det är inte alltid som pressen har samma uppfattning som fansen, så vi får se vad som händer.
Inför startskottet
Förutom det melodiska elementet är ”Relentless Reckless Forever” till höres mer en speltekniskt utmanande platta än dess båda föregångare. Även detta något som för tankarna till CHILDREN OF BODOMS tidigaste släpp: ovannämnda ”Something Wild”, ”Hatebreeder” (1999) och ”Follow the Leader” (2000). Från och med fjärde studioalbumet ”Hate Crew Deathroll” har bandets kompositioner överlag varit mer okomplicerade till strukturen. Föga överraskande har äldre fans kritiserat detta som en utstuderad flirt med den breda mainstreampubliken, i synnerhet då den amerikanska och amerikanskinfluerade. Ett antal av dessa fans har redan över YouTube lämnat mindre smickrande kommentarer om smakprovet ”Was It Worth It”, nya albumets mest lättsmälta låt. Den hårdare ”Ugly” har kommit lindrigare undan, men även för dess del förekommer klagomål som att Alexis röst förefaller ha tappat i styrka och begravts under effekter. Det saknas dock inte positiva röster i tyckarvimlet, och det förblir fortsatt säkert hur plattan som helhet kommer att mottas av publiken. Eventuellt kan på en gång thrashiga och keyboardmättade låtar som inledande ”Not My Funeral”, ”Cry of the Nihilist” och ”Northpole Throwdown” fälla avgörandet till CHILDREN OF BODOMs fördel.
Cover-up
En sak som med säkerhet kommer att upptas onådigt av puristiska metalfans är att nya albumet innehåller ännu en ”lustig” cover, EDDIE MURPHYs discopophit ”Party All the Time” (1985). CHILDREN OF BODOM har tidigare under årens lopp spelat in åtskilliga coverversioner, som utgavs i klump som samlingsplattan ”Skeletons in the Closet” (2009). Många, rentav en majoritet av dessa låtar, är i original mer eller mindre ”trovärdiga” tolkningsval för ett brutalt metalband – verk av IRON MAIDEN, SEPULTURA, POISON och W.A.S.P., för att bara nämna några. Men där finns enstaka undantag, som PAT BENATAR, KENNY ROGERS och i synnerhet BRITNEY SPEARS, som CHILDREN OF BODOM inte borde ha tagit i med tång ens. Tyckte mången indignerad headbanger.
– Självklart var det BRITNEY SPEARS ”Oops I Did It Again” (2000) som väckte mest uppseende, bekräftar Henkka. Det var många som klagade över det och det blev en väldig kontrovers. Jag vet inte exakt hur många det var som blev upprörda, men vi fick en del bittra inlägg från folk som sa saker som ”jag ska bränna alla mina CHILDREN OF BODOM-plattor”. Andra reagerade positivt. Chockfaktorn var stor, men det var i ännu högre grad tänkt som bara en överraskning. Allt som intresserar oss är att ha kul.
När ni väljer en cover, går ni då främst efter att det ska vara en låt ni gillar eller en låt ni tror er kunna göra något häftigt av?
– Vanligtvis bägge delarna. Just BRITNEY SPEARS är någon vi aldrig egentligen gillat, det gjordes mer för att ge oss själva ett gott skratt.
Finns det något i musikväg som ni inte kan tänka er att göra ens på skämt?
– En gång alldeles i början av vår karriär var det en finsk hiphoppare som ville spela in med oss, men vi sa nej. Det är den enda udda grej vi vägrat ställa upp på.
Ute på vischan
CHILDREN OF BODOMs växande status på den lukrativa amerikanska marknaden illustreras också av det faktum att ”Relentless Reckless Forever” producerats av ett amerikanskt toppnamn: Matt Hyde (MONSTER MAGNET, SLAYER med flera). Henkkas beskrivning av plattans tillkomst låter som en mer eller mindre medveten markering av att bandet, inte någon aldrig så berömd producent, haft den kreativa vetorätten.
– Vi började för ganska exakt ett år sedan, på våren 2010. Vid den tiden hade vi redan bestämt oss för vilken producent vi skulle använda. Skivbolaget var på oss och frågade ”varför har ni inte valt någon producent än”, och vi svarade ”det har vi gjort”. Vi hade massor av namn att välja på, och vi ordnade möten med de som vi tyckte var intressanta. Matt Hyde var en verkligt cool snubbe, som dessutom gick med på att komma till Finland och jobba. Dessutom hade han producerat en av mina favoritplattor med SLAYER – då menar jag givetvis DVD:n ”War at the Warfield” (2003) – och var villig att göra vad vi än bad honom om.
– Vi började skriva i januari och höll på med det till mars. Matt reste över till oss i Finland och blev sedan fast här, på grund av det där jättemolnet av vulkanaska från Island som ledde till att all flygtrafik ställdes in. Men han såg till att använda tiden väl. Han hälsade på oss när vi repade och gav oss en hjälpande hand med låtarrangemangen. Vi gick in i studion i augusti och blev klara i september. Efter det åkte Alexi över till Los Angeles för att spela in sången.
Minnet av omständigheterna kring inspelningen gör basisten smått lyrisk.
– Inspelningen gick bara så jättebra! Vi använde samma studio som när vi gjorde ”Blooddrunk”, ute på värsta vischan. Det är en fyrahundraårig bondgård mitt ute i ingenstans. Bonden bor fortfarande kvar där och håller ordning på studion. Där finns en sommarstuga intill en sjö, och ibland när vi var klara för dagen gick vi ner till sjön där bonden redan satt igång att börja grilla en massa jättesmaskiga grejer. Det kunde även bli en del vattenskidåkning, det var den varmaste sommar som registrerats på orten. En härlig tid.
Annars är Henkka överlag ingen vän av studioarbete.
– Jag avskyr det! Jag gillar själva låtskrivarprocessen, men när det väl drar ihop sig till studioinspelning... Usch! Jag tycker det är väldigt stressigt och vill bara få det överstökat. Det roligaste är när man ska inleda nästa turné, och när man ska börja etablera sig på en helt ny marknad. Det är alltid speciellt att ta reda på om allt arbete man lagt ner har betalat sig. Vår första headlineturné i Europa, med ”Hate Crew Deathroll”, och den första i USA som blev väldigt framgångsrik – det var väldigt givande.
På väg
Att spela som förband eller huvudband är i sig inte den avgörande trivselfaktorn på turné, förklarar Henkka vidare.
– Den detaljen är en ren pengafråga. Trivseln hänger ihop med vilken typ av turné det är frågan om. Är det en klubbturné blir man antagligen tvungen att stå stilla på scenen, eftersom huvudbandet lägger beslag på allt scenutrymme med sina prylar. Men spelar man på arenor, som när vi var ute med SLAYER, är det väldigt coolt. Då måste man kanske börja spela tidigt, men inför mycket folk. Scenen brukar vara suverän, maten och drycken bättre, och allting är överhuvudtaget bättre organiserat. En annan sak som kan skilja sig mycket åt är längden på setlistan. När vi öppnade för BLACK LABEL SOCIETY var vi förstås okända för de allra flesta i publiken, så då tvingades vi välja ut åtta låtar som skulle vara så representativa som möjligt. När man själv är headline kan man välja precis vilka låtar man vill.
Finns det någon låt du känner att du spelar mer för att publiken kräver det än för att du själv har lust?
– Kanske ”Downfall”. Vissa kanske skulle invända att det ju är en legendarisk låt, och de gamla fansen skulle bli rosenrasande om de inte fick höra den. Den är fortfarande en kul låt att spela. Vi känner inget direkt tvång att köra den, i så fall skulle vi stryka den.
Vilket band tycker du själv har varit roligast att turnera med, som förband eller huvudband?
– SLAYER var så klart mäktigast. De var en av anledningarna till att jag överhuvudtaget började spela musik. Men allihop har varit riktigt sköna. Ta bara SLIPKNOT. Jag var inget fan av dem och är det fortfarande inte, men det var en stor turné där allt flöt på bra och vi träffade ett antal supertrevliga snubbar.
Olycksfågeln
”Relentless Reckless Forever” släpptes den 9 mars. Ett par veckor senare inleds CHILDREN OF BODOMs ”The Ugly World Tour” (förband: ENSIFERUM och MACHINAE SUPREMACY), som passerar Stockholm och Göteborg den 24 respektive 25 mars. Förhoppningsvis avlöper hela arrangemanget utan att Alexi Laiho drabbas av något nytt olyckstillbud. Bandet har vid flera tillfällen tvingats ställa in eller avbryta turnéer då frontmannen ådragit sig allvarliga personskador i samband med fall – 2007 under en bowlingrunda och 2009 då han föll ur kojen i turnébussen. Övriga CHILDREN OF BODOM-medlemmar har hittills inte ”utmärkt” sig nämnvärt i just detta avseende.
– Alexi skadar sig jämt och ständigt, jag vet inte varför, suckar Henkka uppgivet. Fingrar, axlar... vad blir det nästa gång, kan man fråga sig? Jaska (Raatikainen, trummor) har för sin del haft problem med ryggen. Han fick genomgå en operation för ett och ett halvt år sedan. Det hämmade hans spel ett tag, men sedan dess har han varit i bra form.
En mer angenäm sak som skiljer CHILDREN OF BODOM från majoriteten mer eller mindre extrema metalband är stabiliteten. Deras officiella sättning är till fyra femtedelar densamma idag som 1997: Henkka, Alexi, Jaska och Janne Wirman (keyboards). Den återstående femtedelen, gitarristen Roope Latvala (ex-STONE och Alexi Laihos andra band SINERGY) har varit med sedan 2003. Ska man av detta dra slutsatsen att CHILDREN OF BODOM är en osedvanligt harmonisk enhet där bråk i princip inte förekommer?
Värna om husfriden
– Visst bråkar vi, försäkrar Henkka. Jag vet inte hur det går till i andra band. Kanske beror det på att vi var så unga när bandet bildades och att vi turnerat så mycket – vi lärde oss på ett tidigt stadium hur man ska bete sig mot varandra. Precis som när man åker på semester med familjen. Man vet vad som gör farsan och brorsan förbannade, och alltså gör man inte så. Jag tror vi fick kläm på det där tämligen snabbt, men jag har aldrig tänkt på saken.
Har du själv någonsin övervägt att lämna CHILDREN OF BODOM?
– Då måste det ha varit alldeles i början. Jag vet inte om det inträffat på turné. I så fall måste det ha varit mellan ”Hatebreeder” och ”Follow the Reaper”. Vi var redan då superseriösa med vår karriär, men vi hade inte fått någon utdelning för det. Vi hade lagt ner åratals arbete och gjort massor av turnéer som förband, och vi tyckte inte att det gav något resultat. Och det var inte bara jag, det var en massa människor som tyckte att vi borde lägga ner bandet. Men den känslan varade aldrig längre än någon dag.
Kan man utgå från att dessa människor som du nämnde är tämligen överraskade över hur långt CHILDREN OF BODOM har gått sedan dess?
– Jag är säker på att min mamma, som alltid varit väldigt uppmuntrande och aldrig sagt ett ont ord om bandet, är överraskad. Jag tvivlar inte på att hon trodde att jag förr eller senare skulle inse att jag inte skulle kunna livnära mig på musiken. En aning överraskad måste hon i varje fall ha blivit.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
