Daniel - Lake of tears
Tjena Daniel! Berätta lite slutliga detaljer, vad är nytt, vad händer egentligen?
Tja, i nuläget händer absolut ingenting. Ingen promotion för skivan. Ingenting! Det har ju varit mycket strul runt Black mark, och slutligen 99 så tröttnade vi på det hela och lade ner bandet. Vi blev lovade turnè, massiv promotion och så vidare. Inget av det såg vi, eller så blev det inställt i sista sekund. Under dom förutsättningarna kunde vi helt enkelt inte fortsätta.
Att det inte är första gången Black mark är ute i blåsväder är något Daniel mycket väl är medveten om, och personligen är det väl beklagligt att det verkar hända om och om igen.
Ja helt klart. Det ska inte behöva vara så. Kanske är han inte längre någon eldsjäl. När man driver ett bolag på en sån här nivå, där man inte kan tjäna de stora pengarna genast måste man verkligen vara engagerad i det man gör.
Bolaget startade ju för många år sen, och kanske tappades gnistan någonstans på vägen. Beklagligt men så är läget.
Den stora frågan måste ju trots allt vara varför nya skivan trots allt tagit tre år från produktion till butik, vad kom i vägen?
Det stora problemet har helt enkelt varit att vi gjort nästan hela plattan digitalt. En teknik som tar lång tid att ställa in sig på. Det svåraste med det här är ju att i en replokal hör du allting. Du hör riffen, du hör melodierna och du hör sången.
Digitalt hör du sektion för sektion. Något som tar en del tid att ställa in sig på, och vänja sig vid att arbeta med. Det är anledningen till att det tagit lång tid.
Hur ser framtiden ut nu, Lake of tears var ändå ett av de mer progressiva banden i genrèn, finns det inget kvar?
Jag personligen kan inte se något slut på min musik, för de andra i bandet är det annorlunda. Trummisen sålde trummorna för tre år sen. Det har byggts upp en värld utanför bandet. Självklart är det tungt efter det har varit en del av ens liv, det är alltid hårt. Men saker måste få ha sin gång, och att fortsätta med andra medlemmar är helt uteslutet. Det skulle på något sätt kännas som att släpa Lake of tears i smutsen, Vi var ändå ett gäng kompisar som startade bandet, och så har det alltid varit. Att fortsätta på egen hand skulle helt enkelt inte fungera. Det skulle inte vara rätt mot varken mig eller de andra.
Goth genrèn upplever just nu en väldig uppgång där band som Crematory, theatre of tragedy, mm är på starkt framtåg, hur stor är risken för en kommersialiseringen inom det hela?
Personligen tror inte jag att det är stor chans. Det är helt enkelt ingen kommersiell gren inom hårdrocken. Det är musik som inte når ut till många människor, en del människor kan ju identifiera sig med musiken och får på det sättet kontakt med musiken. Men kan du inte identifiera dig med musiken så är det här väldigt svårt att ta till sig. Sen kanske det blir en situation när band som Type o negative, Paradise lost mm börjar sälja plattor osv. Att de ändrar den ursprungliga stilen. Men jag ser ingen som helst risk att det ska bli något mainstream av det hela. Det är väl snarare större risk att t.ex power metal skulle blanda kunna bli något som utnyttjas av bolagen i ett utsäljande syfte, men goth har jag svårt att tänka mig. Det finns för få element som tilltalar den stora massan.
Hur ser du på att bland annat Marilyn Manson spelar sin stil, att hans anhängare klär sig i vad de kallar goth, finns det inte en risk att det hela släpas i smuts och förknippas med någonting som egentligen inte har med saken att göra?
Jo, självklart är det så! Det är helt beklagligt att det ska vara så. Musiken har ju ingenting med det här att göra. Men vad kan man göra. Media tycker ju mycket om att visa upp det hela. Allt som är extremt är ju säljande.
Hur kommer det sig att den musik som kallas goth ständigt förknippas med depression, höst och dylikt. Var kommer inspirationen ifrån?
Det är väl så det har blivit bara. Ursprungligen har väl genrèn kanske startats av människor som känner såhär tillägnat människor som kan identifiera sig med känslorna, och på den vägen är det ju. Själv tar jag ju inspiration från allting i livet. En del är glädje. En del är sorg. Det kan ju vara en del av sorgprocessen att bearbeta den på det här sättet. Att få ut den genom musik, för mig har det ju varit ända vägen. Mycket av de låtar som jag skrivit är ju om saker som faktiskt har hänt. Men själva händelsen har skalats av, blivit förvandlade till metaforer
och bara uttrycker en känsla. Det är ju inte själva händelsen i sig som är det centrala utan känsla när något händer en. Att då någon ser det och kan identifiera sig känns jätteskönt. Att de förstår att de är inte ensamma om att känna såhär. Eller att människor kanske väljer andra vägar i sina liv.
Hur stor är chansen personligen att du kommer tillbaka till ett liv inom musiken?
Den chansen är väl egentligen nästan 100%. Musik har betydit så mycket för mig att jag inte kan släppa den. Jag har lite ideèr på gång som jag kanske sätter i verket inom en framtid. När kan ju bara tiden utvisa.
Vad har du för sista kommentar till de som köpt Lake of tears skivorna, som sett spelningar och som stöttat bandet?
Det enda man egentligen kan säga i ett sånt läge är ju tack! Tack för allt stöd ni gett oss, och tack för att ni funnits där genom åren. Kanske har vi gett någonting tillbaka. Kanske har vi visat att man kan ta andra vägar, att när man är sådär deppig gör något kreativt av det hela. Musik är inte enda vägen, men det är en väg. Fan va de här låter pretentiöst! Hahahaha! Men det är väl priset man får betala, slutord är alltid jävligast, det blir ju bara pretentiöst av det hela. Men ja... tack är väl det man kan säga.
Med de orden avslutar Daniel, Lake of tears och tackar för sig.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
