H.E.A.T och ljudet av frihet
Den första mixen av nya plattan dög inte åt skivbolaget, och eventuellt kommer H.E.A.T att ställa sin talang till förfogande någon annanstans framöver. I övrigt ter sig framtiden fortsatt ljus för Sveriges AOR-stoltheter — "Freedom Rock" är allt en beundrare av succédebuten kan begära. Gitarristen Dave Dalone rapporterar från en turnébuss stadd på färd genom ett långsamt töande Europa.
I synnerhet många äldre artister tycker det är jobbigt att turnera. Inte själva spelandet, skyndar man sig alltid att tillägga, däremot allt detta jobbiga kringkuskande i unkna bussar och den myckna dödtiden då man bara längtar hem till frugan, kottarna, tv-sporten och det renoveringsnödiga sommartorpet.
De yngre och icke-luttrade är vanligtvis mer positiva till turnélivet. H.E.A.T-gitarristen Dave Dalone är för sin del riktigt belåten i den tyska vårsolen, med de egna medmusikerna och turnékamraterna TREAT och POODLES cirkulerande i environgerna.
— Det är kul. TREAT är gamla legender och POODLES är sköna grabbar. Vi får höra många stories och vi har faktiskt hållit igång bra själva. Spanien är vårat plejs! Där festade vi loss och i Barcelona cruisades det lite på strippklubb. Nej, inte jag men Jimmy och Crash och de i TREAT...
Där hejdar sig H.E.A.T:s mest försynte medlem lite generat, med ens obekväm över att ventilera kollegornas nöjeslystnad i dessas frånvaro. Skvallrig är han förvisso inte. Sorgligt nog.
De två år som gått sedan "Heat" släpptes har varit påfallande händelserika, och redan i samband med releasen av nämnda debut talade bandmedlemmarna om sina visioner och förhoppningar för uppföljaren. Därför är det inte konstigt att det känns som att "Freedom Rock" låtit vänta på sig längre än vad som verkligen är fallet. Väntan har också varit aningen skräckblandad — i AOR-fans sinnen injagar tal om förestående "moderniseringar" av soundet snarare olust än förväntan, och det av bitter erfarenhet.
Därför kommer det som något av en glad överraskning att "Freedom Rock" låter som... ja, mer eller mindre vad vi hoppades på av uppföljaren till den magnifika debuten. Traditionell AOR, välsnickrad och välpolerad som en ny surfingbräda, och med hitkrokar av effektivaste slag i varenda liten låt. Allt är sig med andra ord glädjande likt, vilket inte bör tolkas som att H.E.A.T spelat in samma platta en andra gång. IRON MAIDENs plattor låter förvisso inte likadant, men soundet är sig alltid likt och en slumpvis utvald låt från någon av bandets skivor skulle sannolikt fungera lika bra på något annat lika slumpvis utvalt IRON MAIDEN-album. Något liknande är alltså fallet även här, och det är just det speciella H.E.A.T-soundet som gett upphov till skivtiteln "Freedom Rock".
— "Freedom Rock" är "det nya begreppet", förklarar Dave med hörbara citattecken kring de tre sista orden. Det uppkom när vi just spelat in plattan färdigt. I "Everybody Wants To Be Someone" finns det ett parti efter solot där Kenny skriker och gormar. En av producenterna lyssnade på det och utbrast "det här är 'freedom rock'". Det fastnade direkt. Det partiet blev för övrigt förlängt i L.A.-mixen.
L.A.-mixen i motsats till H.E.A.T-gossarnas egen ursprungliga mix av albumet, på vilket de fick bakläxa av skivbolaget. Gitarristen sammanfattar korthugget:
— Vi hade spelat in skivan och mixade den i Sverige. Sedan ville de göra en ny mix i USA, och då gjorde de det. De ville ha starkare gitarrer. Fråga mig inte varför.
Daves tonfall anger att bandet blev förtörnade över att bli överkörda av skivbolaget ifråga om ljudbilden på deras egen platta.
— Ja, det blev vi. Men det låter ok om skivan nu, och det är fansen som avgör om det är bra eller inte. Kanske vår mix skulle ha upplevts som sämre i deras ögon. Den nya mixen låter i sig inte sämre än den förra. Jag tror inte det är så stor fara för att folk ska tycka sämre om den. Visst, hade vi gjort det här på egna villkor skulle det ha låtit helt annorlunda. Det kanske kan bli till tredje eller fjärde plattan.
Gör den här historien det mindre sannolikt att ni vill stanna kvar på Stormvox Records?
— Vi vet inte än hur det ser ut på den punkten, vi har inte bestämt vilka vi vill jobba med framöver. Det beror på vad som händer.
Till exempel hur mycket "Freedom Rock" säljer?
— Ja, sådant måste man ta med i beräkningen när man väljer samarbetspartners. Det har inte bara att göra med att vi tycker på ett visst sätt, andra kanske vet bättre. Du ska tro på dig själv, men det är ändå viktigt att lyssna på andra.
Själva tillkomsten och inspelningen av det nya materialet ter sig i Daves beskrivning som nästan sömnigt smidig och incidentfri.
— Inspelningen gick ganska bra, likadant som med förra plattan. Det gick ganska fort, cirka en och en halv månad. Vi har bra studiotekniker. Inför förra skivan hade vi förstås ändå skrivit det mesta långt innan, en del grejer var två år gamla. Den här har vi gjort på ett år. Det känns som om man kämpat lite mer, men det var inte farligt. Inspirationen kom när den kom.
Har ni något material färdigt till nästa platta?
— Ganska mycket. Eller vi har lite material, och så finns det idéer.
I de flesta band finns en eller två medlemmar som producerar majoriteten av låtmaterialet. I fallet H.E.A.T rör det sig om Dave och keyboardisten Jona Tee. På "Freedom Rock" visar emellertid samtliga bandets medlemmar framfötterna som låtskrivare. Dylika påfund slutar 99 gånger av 100 i magplask, men här är resultatet hur lyckat som helst.
— Det var lite mer spritt den här gången, bekräftar gitarristen. Jag och Jona skriver det mesta, men Kenny (Leckremo, sång) har skrivit två egna låtar också, Eric (Rivers, gitarr) en, Crash (trummor) en och Jimmy (Jay, bas) en.
Det var ingen kamp mellan egon, alltså att du och Jona tyckte de andra gjorde intrång på ert revir?
— Snarare tvärtom. Vi ville bara få utlopp för alla våra idéer, visa upp lite bredd.
Här följer nu en presentation av albumet "Freedom Rock", låt för låt, med Dave Dalone som ciceron.
"We're Gonna Make It To The End"
— Det är trummisens låt. Ganska bra, tycker jag... eller, den ÄR bra. Den fångar ganska bra känslan av... ja, musikaliskt kunde det vara en låt från en sådan där 80-talsrulle om en kanottävling, ha ha! Stämningsfull. Den skrevs färdigt i studion, där vi fick höra första utkastet. Sedan satt Crash dag och natt och bara skrev tills den var klar. Kul att det blev något av det.
"Black Night"
— En shuffle. Ganska rolig låt, inte den vanligaste typen för oss, den sticker ut. Med tanke på texten också, som handlar om "svarta natten". Det är ett litet äventyr, en mystisk grej som kan tolkas på mer än ett sätt... Om vem och vad? Det vill jag inte säga, men det är helt klart någon eller några i bandet.
Har någon klagat på att ni lånat titeln från en gammal DEEP PURPLE-låt?
— Ja, ett par stycken. Men det är fler som har sagt "fan vad coolt". Vi kollade lite med folk innan vi satte den titeln: "Kan man verkligen använda den?" De flesta svarade "ja, vad fan". DEEP PURPLEs låt är jävligt bra dessutom, man får inte skämma ut den.
Not: Kenny Leckremos duettpartner i denna låt är ingen mindre än Tobias Sammet. Vilket knappast gör någonting sämre, om man säger så.
"I Can't Look The Other Way"
— Jimmys låt. Lite av en köra genom stan mitt i natten-låt.
"Shelter"
— Jonas ballad! Väldigt bra låt, mest balladig på skivan. Stark kärlekslåt, baserad på hans personliga erfarenheter. Antar jag.
"Beg Beg Beg"
— En lite rolig låt som vi gjorde för att höja stämningen. En partydänga, kanske inte den givna hiten. Det var den som blev klar sist... Nej, så var det inte. Den blev färdigskrivem sist, men inspelad först. Om någon av låtarna är radiovänlig så är det den.
Ni har redan släppt den som singel, hur har den gått hem hos konsertpubliken?
— I Sverige går den bra, i Europa tror jag låtarna från förra plattan går hem bättre. Kanske för att det är dem folk känner igen.
"Danger Road"
— Den är lite råare, rätt skön. Den handlar lite om den undre världen. Det går snabbt utför för en kille på en farlig färd. Inte någon av oss! Jona vet, han har skrivit texten.
"Stay"
— Också Jonas låt. Den gjordes som demo till den japanska utgåvan av förra plattan. Så den har funnits med ett tag och fansen har hört den. Nu spelade vi in den på riktigt. Folk har fått tycka och tänka om den, så vi har ändrat den lite och spelat in den på nytt för att få ett fräschare sound.
"Everybody Wants To Be Someone"
— Lite av min favoritlåt. Den handlar om det titeln säger. Jag tror att budskapet är ganska lätt att förstå när man hör låten. Det är svårt att förklara exakt vad den handlar om, det är mera det att den ska förmedla en känsla. Att det inte alltid är så lätt, alla vill passa in, vara någon som betyder något. Skön låt, skapar en bra känsla.
Ämnesvalet låter lite influerat av W.A.S.P:s "I Wanna Be Somebody".
— Mycket möjligt. Dock lyssnade jag inte på den låten när vi gjorde den här. Det kanske inte är exakt samma känsla den här låten vill förmedla... eller så är det det. Men tjuvlyssnat har vi inte gjort.
"Nobody Loves You Like I Do"
— Min och Kennys låt. Lite WHITESNAKE-feeling. Också lite annorlunda, lite slö och rockig. Har mitt bästa gitarrsolo på plattan.
"I Know What It Takes (Changes)"
— En stadscruiser till låt, som något från amerikansk radio under tidigt 90-tal. Bara att köra på till, typisk AOR. Lättlyssnad utan att vara jobbig. Skönt att ha en sådan låt i bilstereon utan att den får en att köra mot rött.
"Cast Away"
— Erics låt, kanske Kenny är med på ett hörn också. Ganska mycket AOR, samtidigt kan den kännas lite klurig i tongångarna. Jag tycker den är vädligt bra. Fångar lite av AOR... ja, jag vet inte vad jag ska jämföra den med, men den fyller också något slags hål på plattan.
"High On Love"
— En av mina personliga favoriter. Lite bluesig, kul att sätta något lite mer ösigt. Råare, inte så såsigt, typ VAN HALENs "Hot For Teacher". Den handlar om en player som fäller brudar. Vem? Det kan jag inte uttala mig om — FÅR inte uttala mig om.
"Who Will Stop The Rain"
— En gammal kvarleva hopbuntad med nya idéer. Refrängen skrev jag inför förra plattan, Kenny kom med nya uppslag. En ganska typiskt H.E.A.T-ig låt.
Dave kan eller vill inte fastslå mer specifikt vilka av dessa låtar som kan bli aktuella för framtida singelsläpp eller är givna prioriteringar på kommande setlistor.
— Jag vet inte hur det kommer att bli med nästa singel. Vi kommer att repa in de flesta låtarna och kolla vad som funkar. Det finns inga säkra kort, vi brukar bolla rätt friskt.
I dagsläget kan H.E.A.T med fog anses vara ett av Sveriges hetaste band alla kategorier, och det lär knappast ha undgått någon att fjolårets medverkan i Melodifestivalen gjort mycket för att föra bandet så långt så snabbt. I år har som bekant ett antal andra skandinaviska hårdrocksband, och det av ännu mindre stiltypiskt Melodifestival-material, prövat lyckan i samma tävling: PAIN OF SALVATION, CRUCIFIED BARBARA och norska extremmetallarna KEEP OF KALESSIN. Samtliga med relativ framgång, dessutom. Man frestas nästan tala om en trend, till vilken Dave Dalone är försiktigt positiv.
— Det är kul att fler vågar ta steg som ingen annan tidigare skulle ha vågat. Man kan tycka vad man vill om Melodifestivalen, även om den säkert är untrue i somligas ögon ska man göra vad man känner för. Så länge man bara vet vem man är och var man kommer ifrån, tar musiken för vad den är och inte är med i festivalen bara för att hamna på löpet.
Man skulle lätt kunna tro att H.E.A.T:s eget festivaldeltagande gett dem en — hemska tanke — till större delen kvinnlig fanskara. Så är dock inte fallet, enligt gitarristen, framför allt inte utomlands.
— Inte på samma sätt i alla fall. Vi har ganska bra med medelålders män och deras fruar i publiken. Men då och då kommer det tjejer och yngre folk, kanske speciellt i Tyskland... Det är mycket bara män, faktiskt.
Det har förstås hänt, men är inte representativt, att grabbarna kallats till intervju med det slags poptidningar vars frågor gärna kretsar kring ämnen som eventuella flickvänner och favoritglassar.
— Vad äter du till frukost, fisk eller kött? förklarar Dave vara den dummaste fråga man ställts i den vägen. Men vi brukar svara på sådana frågor också, det är ganska kul ändå. Det är mer i Sverige som det dykt upp ungdomstidningar i stil med OKEJ och Frida. Inte utomlands, där har det varit mer rock- och musiktidningar.
Ansedda brittiska kvalitetstidskriften Classic Rock är en internationellt tungt vägande röst som entusiastiskt lovsjunger H.E.A.T. Få inom den svenska pressen — vars smak torde vara smärtsamt välbekant för alla och envar — skulle instämma i hyllningskören. En genomsnittlig svensk medierepresentant lär vrida sig i frustrerad förtvivlan över H.E.A.T:s framgångar, i synnerhet som dessa bäddat för ett nyväckt intresse hos dagens ungdom för traditionell AOR och pudelrock. Än så länge har dock medlemmarna av H.E.A.T förskonats från plågsamma direktkonfrontationer med dessa individer.
— Det är inte direkt sådana man brukar träffa. När jag varit inne på olika forum finns det alltid de som inte gillar stilen och sitter och sågar hela AOR-genren. Men även om jag inte gillar exempelvis dödsgrind kan jag fortfarande tycka att ett sådant band gör bra ifrån sig, jag vill inte såga en hel stil. Sådant tycker jag är tråkigt. Om man inte gillar en viss genre ska man bara låta bli att lyssna på den istället för att såga.
Det borde egentligen inte behöva sägas, men vi säger det för säkerhets skull ändå: oavsett vad andra människor tycker om H.E.A.T:s musikstil, har medlemmarna själva valt den för att de gillar den och tror på vad de gör. Inte av något annat skäl.
— Man kan aldrig säga helt säkert vad folk ska säga om det man gör. Men på något sätt känner man när man skrivit en låt om den är riktigt bra, vare sig det gäller blues eller AOR. "Detta är kvalitet." Är det så, måste andra kunna känna det också. För mig och Jona startade det här som ett projekt, vi gjorde det som vi själva ville göra. Det är kul att det funkade, att det blev något bra. Vi trodde inte att det skulle bli såpass stort, det fanns uppenbarligen ingen sjukt stor marknad för det här som det fanns för hårdare modern rock. Vi gjorde från hjärtat exakt det vi tyckte om. Det låg i tiden, det fanns inget annat ungt svenskt band som gjorde samma sak.
Som vanligt för artister med mer eller mindre melodisk inriktning har vi den eviga diskussionen om trovärdighet kontra beräkning, yta kontra innehåll. Särskilt när man som H.E.A.T anammat hela imagepaketet från den pudelrockens guldålder. Självklart måste ett genomsnittligt yngre fan tycka att ett sådant band tar sig bra mycket häftigare ut än de slätstruket imagebefriade typer som bevarat, men samtidigt låst fast genren på subkulturnivå alltsedan sammanbrottet 1992. Självklart för den som faktiskt gillar pudelrock, vill säga. För andra blir imagen istället ännu ett slagträ i trovärdighetsdebatten. En "respektabel" artist som David Bowie — bevisligen ett geni — har i alla tider hyllats för att hans artisteri byggt på att slå på stort ifråga om såväl det musikaliska som det visuella. Ett pudelrocksband får istället höra att deras image minsann bara är fikonlövet som ska dölja deras brist på substans. Här betraktas imagen som ett bevis på bristande talang bara för att den existerar.
— Bowie har väl helt enkelt lyckats med sin image, fått folk att reagera som han ville. AOR-imagen var kanske mer ett resultat, en produkt av hur scenen såg ut på den tiden, medan Bowie kom in som pionjär. Kanske finns det en skillnad i att han uppfattas som mer djup. Jag vet inte om han är det, men han kanske uppfattas så. Hans texter är annorlunda, därför blir framtoningen en annan. Det finns en uppfattning hos folk om att det är cheesy när man sjunger om kärlek och så. Men det är bara annorlunda paketerat.
— Jag tror att vår typ av musik är provocerande för vissa. Lite som den nya punken, folk blir så arga och upprörda. Jag tycker den här credgrejen är intressant. Man kan ta det hur långt som helst, vad är cred? Folk som uppfattas som cred, måste de se ut på något visst sätt? Supercreddarna, de är en samling popsnören. De har sina fyrkantiga glasögon och lyssnar på sin indiepop. Jag tror det finns många idag som medvetet försäker vara cred, och det tycker jag i sin tur blir ocreddigt. Jag tycker det är ganska skönt när artister gör sin grej, vågar göra något eget och driva det till sin spets. Bara för att de älskar det de gör, inte för att vara creddiga. Hela popgrejen tycks gå ut på att alla i 25-årsåldern ska vara så jävla coola. Inget fel i det, men när alla försöker impa så blir det inte coolt. Det är tråkigt när det går inflation i en viss stil. Men det är inte mycket att göra åt, alla kan inte vara unika. Det är så med de flesta stilar som råkar vara på tapeten för tillfället. När det är trendigt är det kul, men samtidigt är det inte så individuellt.
Så sant som det är sagt. Desto mer individuellt är det då att hålla fast vid det man själv tror på och glädjas när och om genombrottet kommer. Oavsett vad andra månde gnöla om kommersialism och beräkning, som om framgången varit given från början istället för en helt otippad jackpot till ett projekt allmänna opinionen från början dömt ut som chanslöst. HAMMERFALL var en sådan lycklig högoddsare, HEAT är en annan. Ibland varar ärlighet faktiskt längst. "Freedom Rock", var det inte så?
12 maj i Sverige, Europa 28 maj, i Japan 21 april.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
