Domedagsmaskinen fortsätter leverera
1986 förklarade CANDLEMASS sin musikstil med tre ord; Epicus Doomicus Metallicus, och frälste en hel metalvärld. Nu, 23 år senare samlar stockholmarna krafter för att göra om bedriften. Huruvida senaste alstret, "Death Magic Doom", blir en lika stor klassiker som debuten återstår att se, men klart är att det är ett riktigt guldkorn och definitivt plattan som etablerar nye vokalisten Robert Lowe som "en i bandet" bland fansen. Gitarrist Mats "Mappe" Björkman ringde upp Metalcentral för att förklara varför nya plattan är det bästa kvintetten släppt sedan det ljuva 80-talet.
- Fan, vad skönt att äntligen få göra en intervju på svenska, utbrister Mappe Björkman efter att ha konstaterat att vi är landsmän och förklarar att han suttit hela dagen med polska och ryska tidningar.
Det är dagens sista intervju för Björkman som medger att han egentligen inte skall klaga. Värst har det varit för bandets notoriske låtskrivare Leif Edling som suttit 10 timmar i streck med just intervjuare från öst.
- Och det är ju jättebra, de ställer bra frågor, är hur trevliga som helst och gillar plattan så det är skitkul. Men det kan bli lite språkliga problem, speciellt när det är telefonintervjuer.
Anledningen att vi samtalas denna afton är emellertid inte för att diskutera mina östeuropeiska kollegor utan CANDLEMASS nya skiva, "Death Magic Doom".
- Jag säger som vi har sagt och som vi brukar säga, inleder Björkman. När vi hade gjort plattan så sa vi att det här är fan det bästa vi gjort sedan "Nightfall" och "Epicus", och jag måste stå för det fortfarande. Det är ju ett jävla patetiskt svar egentligen och jag hatar själv när andra håller på med att "det är det bästa vi har gjort", alla band säger ju det. Men jag måste säga att fan, Robert var här nu och spelade in den med oss, och det är andra plattan han gör med oss om man räknar bort "Lucifer Rising", så det kändes så jävla rätt och vi var fem man som gjorde det och vi testade nya gitarrsound och trumsound och allting.
- Faktum är att det här är den första plattan jag tar hem, och det gäller för Leffe också, spelar i min egen stereo och lyssnar på från början till slut och känner att fan, det här är bra. Annars brukar man vara så trött på skiten för man har repat och spelat in det i ett halvår, men jag måste säga att jag fortfarande kan sätta på den här skivan och säga att det är bra som fan. Man får vara lite ego där för bättre än så här kan inte CANDLEMASS bli tycker jag. Sågar man den här plattan så gillar man inte CANDLEMASS helt enkelt. Det här är vår grej. Det finns ingenting att säga om soundet, vilket det oftast finns när man gjort en platta. Man kan gå tillbaks och säga att man kunde ha haft lite bättre gitarrljud och att man kanske skulle ha tagit bort den låten, men det finns ingenting att säga om den här plattan, för det finns verkligen ingenting vi kunde ha gjort bättre. Och då får man vara realist och säga att; fine - gillar man inte den här plattan så gillar man inte CANDLEMASS.
Har du någon favoritlåt från nya skivan?
- Ja, jag tycker faktiskt att "Hammer of Doom" är bäst. Eller, den var min favorit från början för jag älskar ju när man verkligen matar tunga riff, så när vi började repa låtarna kändes den klart bäst. Men sen när man sätter sig i studion och spelar in, och det här är lite grejen med CANDLEMASS, så får man en ny favoritlåt och sen när man tar hem skivan så får man ytterligare en. Det växlar det där för låtarna växer på olika sätt. Först var "Hammer of Doom" min favorit och nu är det "House of 1000 Voices" som gäller. Jag tycker den är fantastisk, för jag älskar refrängen, Roberts sång och när allting kommer på och så Lasses gitarrsolo på det, klockrent! Men ändå, måste jag säga en favorit så är "Hammer of Doom" så jävla CANDLEMASS så jag får nog ta den.
Candlemass är Death Magic Doom
Det första jag uppmärksammade när jag såg den nya skivan var titeln "Death Magic Doom" vilket direkt förde tankarna till 1986-års mästerverk "Epicus Doomicus Metallicus". Någon bakomliggande tanke med detta verkar det dock inte finnas, snarare bör vi tacka en tysk festival för att skivan fick den klockrena titeln.
- Den skulle ha hetat "Hammer of Doom" från början, förklarar gitarristen. Det var tanken eftersom vi hade låten "Hammer of Doom" och vi tyckte att det var ett så klockrent namn och låten är så jävla tung, så det kändes som ett riktigt kanonnamn. Men då kom det upp att det skulle vara en festival i Tyskland eller Holland som skulle komma nu i april-juni någon gång och som vi hörde ryktas om att den skulle heta just Hammer of Doom. Så vi kände att fan, nu kan vi ju inte kalla plattan för det, för då kommer vår platta och festivalen ungefär samtidigt och det hade ju blivit helt bisarrt eftersom att man inte hade vetat var ripp-offen låg, så det kändes bara fel. Så vi dissade "Hammer of Doom" fullständigt och började om och spånade på nya idéer och fick upp fem-sex alternativ, och där kom "Death Magic Doom" upp och alla kände bara att shit, det tar vi. För det är ju verkligen vad CANDLEMASS är, vad texterna handlar om - Death Magic Doom.
Skivan stoltserar inte bara med årets kanske hetaste titel, utan även ett omslag som gick rakt in bland favoriterna i undertecknads bok.
- Gillar du omslaget?! Fan vad roligt! För det var också en sådan där grej du vet, man bollar omslag fram och tillbaka och vill ha det så jävla komplicerat. Sen när det här kom upp så var det bara rätt. Men det är många som intervjuar en och frågar varför vi inte går tillbaka till "Nightfall" och "Ancient Dreams"-stilen med målningar. Men vafan, det gjordes för LP och det gör man inte idag för de detaljerna ser man ju bara på ett LP-omslag. Och jag älskar LP-skivor själv men formatet passar inte idag, det här var så jävla simpelt och så jävla coolt. Det kommer att göra sig skitbra som digipak.
Äntligen en sångare som kan sjunga metal
En sak som är tämligen unikt för CANDLEMASS är att man lyckats med konststycket att byta ut en väldigt färgstark frontfigur i Messiah Marcolin utan allt för allvarliga repressalier från fansen. Det står dock klart att detta har varit ett långt ifrån enkelt företag.
- Nej, för samtidigt så har vi fått mycket skit, eller inte skit kanske men det har helt klart varit en uppförsbacke att byta ut Messiah, det är inget snack om det och ingenting vi sticker under stolen med. Jag menar, vi var ju på gång att spela in "King of the Grey Islands" med Messiah, vi repade med honom och allting, men sen kom ju komplikationerna. Vi har haft det så i många år att det har varit han och vi lite grann.
- Sen får vi kanske inte heller samma plats på festivaler längre nu när Messiah inte är med, fortsätter Mappe. Återföreningen gjorde ju sitt, jag menar 2002 var ett jävla segertåg tycker jag och 2005 också. Speciellt på Sweden Rock där vi fick grym kritik och spelade sent på den stora scenen och gjorde jävligt bra ifrån oss. Och Messiah var ju en riktigt bra frontfigur, men vi hade bara en ambition, och det var att göra en ny platta med CANDLEMASS, och den plattan var "King of the Grey Islands", sen när det stod klart att Messiah inte skulle vara med oss så sa vi liksom att; ok, skall vi lägga ner skiten eller skall vi köra vidare? Vi valde att köra vidare och började leta sångare. Det var verkligen i sista sekund som Robert kom med och det var så skönt, för äntligen hade vi en sångare som kan sjunga metal, den typen av vokalist vi vill ha musikaliskt.
- Och, jag kan inte säga varför vi lyckats behålla en så stor del av fansen, men jag hoppas att det beror på att de inte bara är Messiah-fans, utan CANDLEMASS-fans. Det är musiken som räknas i grund och botten. Sen livemässigt kan man såklart tycka att det är synd att vi inte har någon stolle som springer runt på scenen, för det har vi ju inte längre och vi vill inte ha det heller. Men de som gillar musiken blir inte besvikna för det är fortfarande Leffe som har gjort låtarna, Messiah har aldrig gjort några låtar. Han har bara varit en sångare om man ser det musikaliskt och Robert är en jävligt mycket bättre sångare om man ser till inspelning och så vidare... Så där kan inte fansen bli besvikna.
- Men visst, det har ändå varit en uppförsbacke, för folk har absolut sagt att de vill ha tillbaks Messiah. Men samtidigt har vi fått en massa nya fans, för det skall man ha klart för sig att det var många som inte gillade Messiah. Så efter "King of the Grey Islands" var det många som vände på steken och sa att; fan vad gött, nu har ni en riktig hårdrockssångare och inte någon jävla galen munk som sjunger opera. Så vissa har fallit bort, samtidigt har vi fått nya. Men skall jag vara helt ärlig så skiter vi i det där. Vi gör en bra produkt och så länge vi tror på den så får det vara fine om folk gnäller om Messiah. Och det har gett resultat, vi körde ju ett 20-årsjubileum för ett tag sedan och då var inte ens Messiah med, och det var ingen jävel som ens nämnde honom. Den grejen tror jag gjorde jävligt mycket, att man kunde gå upp och visa att det finns så många sångare som är involverade i CANDLEMASS. Och jag har ett jävligt bra exempel där faktiskt. Folk som säger att Messiah är vår "riktiga" sångare frågar man bara vilken som är deras favoritplatta och det är i princip alltid "Epicus". Och där var inte Messiah med, så någonstans där finns det en jävligt taskig dubbelmoral.
Infixad av frugan
Vi lämnar Messiah Marcolin och börjar snacka om bandets nuvarande sångare Robert Lowe som alltså plockades in som ny vokalist till "King of the Grey Islands". Lowes varande i bandet är emellertid på intet sätt hans egen förtjänst. Faktum är att det var Roberts fru som fixade in honom i bandet.
- Ja, det var så jävla sjukt, skrockar Björkman. Vi hade auditions som vi höll på med hela hösten, och vi hade lite halvpanik för vi hade ju spelat in "King of the Grey Islands"-plattan och utannonserade på nätet att "CANDLEMASS söker sångare", och det kom ju in allt jävla möjligt, hur mycket svar som helst och den ena var utklädd till Jesus och andra var utklädda till Messiah gånger 40. Alla trodde att vi ville ha en ny Messiah, och det var inte det vi ville så vi hittade inte vad vi letade efter. Jag tror vi hade 80 eller 100 sökande och 10 av dom fick göra audition, men det stämde inte till 100% med någon. Vid det här laget är vi inne i december och då var det jävlar i det kris. Men så helt plötsligt får Leif ett mail eller ett samtal från Roberts fru som undrar varför vi inte frågat Robert. Och saken var ju den att SOLITUDE AETURNUS hade varit förband till oss 1991 när vi var i Texas, så vi kände ju till dom. Så vi stack över till Leif och drack bira och lyssnade på nya SOLITUDE-plattan och kände att shit, det här är klockrent. Men vi visste ju inte om han ville, för det var ju hans fru som hade hört av sig. Men vi skickade tillbaka och sa att han får jobbet direkt, och det visade sig att Robert hade varit så blyg så han inte hade vågat söka för att han inte trodde att han skulle få jobbet. Så han hörde av sig, fick jobbet, och vi skickade över taperna och så spelades "King of the Grey Islands" in. Så första gången jag träffade Robert var när han kom till Stockholm efter att plattan var klar och han skulle ta bilder med oss, ingen av oss träffade honom innan dess. Och det är det som är så roligt med nya plattan, nu känner vi varandra, är samspelta och har jobbat ihop det här. Alla har varit i Stockholm och spelat in det här tillsammans, därför känns nya skivan mer som en platta från ett five-piece-band.
En månad i taget
Vid tiden för vår intervju har CANDLEMASS ännu inte utannonserat någon direkt turné, vilket jag finner tämligen märkligt med tanke på bandets storlek.
- Ja, vi har inte diskuterat ihop det där riktigt, förklarar Mappe. Utan vi kör på som vi alltid gjort i alla jävla år och planerar aldrig att nu skall vi göra en stor turné, utan i regel planerar vi endast en månad framåt i taget. Vi vet aldrig ens om det blir en ny CANDLEMASS-platta, men nu har vi sagt att vi skall satsa på sommaren och vi är jävligt sent ute med att boka festivaler, för Sweden Rock och såhär skall man helst boka i december. Så det är jävligt tight med allting. Men vi har några festivaler och vi kommer absolut ut och spelar. Vi kommer spela på alla ställen där folk vill ha oss, men en hel turné har vi inte snackat om än. Vi åkte på en lång USA-turné i maj förra året och vi gick back rätt mycket på den ekonomiskt, vilket vi visserligen får tillbaka nu, men det var väldigt tight. Det är så idag, man måste kämpa arslet av sig för att få det att gå ihop.
Vi diskuterar som hastigast bästa respektive sämsta liveminne och Mappe Björkman slår fast att spelningen på Sweden Rock Festival år 2002 är svårslagen och att de gånger Messiah drattat igenom scengolvet må vara roliga berättelser i efterhand, men att det inte var speciellt kul när det hände. Det senare lär de åtminstone slippa framöver vilket för oss in på förhoppningar för framtiden.
- Förhoppningarna är ju alltid att den nya plattan skall gå riktigt bra och att vi skall få komma ut och köra några gig. Men sen har vi ju hållit på jävligt länge och jag vill göra en 25-årsjubileumsbox med CANDLEMASS, vilket vi pratar om att göra. En riktigt fet box både till oss själva och fansen med massa jävla CD's, DVD's och T-shirts, hela grejen liksom. Och sen göra några gig på det.
Sen vill jag jävligt gärna till Japan också, för där har vi aldrig varit. Så komma dit och lira och göra en 25-årsbox, det är förhoppningarna. Det är inga stora mål, men det är realistiska mål som vi planerar att göra. Och jag tycker fortfarande att det är så jävla kul att göra en vanlig platta för jag hade inte räknat med en återförening och nu har vi helt plötsligt gjort tre plattor sen återföreningen. Det är helt ofattbart att folk fortfarande tar åt sig vår musik och inte ber de gamla gubbarna att lägga ner. Det är det ingen som har gjort än. Så jag är jävligt tacksam för att vi får göra det vi gör.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
