Jared Louche - Chemlab
- Som frontman är man genetiskt programmerad att vara egoistisk, självcentrerad, ytlig, uppblåst, arrogant och pretentiös. Man måste tro att man själv skapade Gud - och dödade honom. Jag känner mig ohyggligt bekväm på scenen.
Att Jared Louche, sångare och primus motor i CHEMLAB, är en rockgud ut i tånaglarna går inte för en sekund att ta miste på. På smärtsamt cool New York-dialekt svarar han på min fråga om han ser sig själv som en rockstjärna.
- Älskar jag mikrofonen och ljudet av min egen röst? Ja. Älskar jag publikens ögon som krälar över hela min kropp? Ja. Älskar jag luften som vibrerar omkring mig och ljudtrycket från högtalarna? Ja. Älskar jag det tillstånd av voodooliknande förhäxning som jag grips av på scenen? Ja. Jag gör det passionerat. Jag har haft kvinnorna, spriten, knarket, allt annat du kan föreställa dig och lite till. Jag är fyrtiotre år gammal, har dött två gånger, lever fortfarande och gör alltjämt precis det jag vill göra med mitt liv. Är det tillräckligt mycket "rockstjärna" för dig?
Det framgår inte riktigt i skrift, men Jareds röst och hans sätt att uttrycka sig andas så mycket energi, skärpa och självförtroende att jag sitter trollbunden av hans utläggningar om tillvaron och nästan glömmer att jag har väldigt viktiga saker att fråga honom. Som, till exempel, hur det har kunnat ta Jared åtta år att följa upp 1996 års "East side militia" (Metal blade). Soloskivan "Covergirl" (Invisible, 1999) under namnet JARED LOUCHE AND THE ALIENS, där han tolkar STOOGES, LOVE och Frank Sinatra, och gästspelet på industrirockande HELLBENTs briljanta "Hardcore vanilla" (Invisible, 2001) kan inte ha tagit så värst mycket tid i anspråk. Jared låter plötsligt väldigt trött:
- Dylan Thomas (CHEMLABs dåvarande andra halva och programmeringsmaestro) tröttnade helt och hållet på att göra musik efter "East side militia" så bandet rasade ihop och jag tappade också sugen. Så i stället klippte jag mig och skaffade ett mycket välbetalt jobb på Wall Street, vilket i sin tur fick mig att gå på heroin för att orka med. Och eftersom jag tjänade så bra hade jag råd med hur mycket pulver som helst. Det blev en väldigt improduktiv, väldigt destruktiv ond cirkel som jag lyckades ta mig ur tack vare min väldigt gode vän Martin Atkins (PIGFACE, ex-PUBLIC IMAGE LIMITED, chef för Invisible Records).
- Han ringde upp mig någon gång 1998 och undrade om jag ville sjunga i PIGFACE (en industrirockcirkus som räknat Trent Reznor, RED HOT CHILI PEPPERS, SHONEN KNIFE och tusen andra som medlemmar). "Varför inte?", tänkte jag, och tog ledigt från jobbet.
- Under turnén tillbringade jag många nätter tillsammans med Martin med att grubbla över om jag ville tillbaka in i musikbranschen. Vilket så småningom resulterade i "Covergirl", som blev ett sätt för mig att presentera mig själv på nytt och visa att jag var mer än CHEMLAB.
I samma veva flyttade jag dessutom från New York till London. Jag har ett passionerat kärleksförhållande med New York, och staden höll på att äta upp mig, så jag behövde ett miljöombyte.
Ny stad och ny geist betydde nytt liv för CHEMLAB. Jared rekryterade kvickt en handfull medbrottslingar - Jason Novak (programmering, ACUMEN NATION), James Duffy (gitarr, ACUMEN NATION), FJ Desanto (programmering, THE AGGRESSION), Greg Lucas (gitarr) och Charles Levi (bas, PIGFACE) - och "Oxidizer" (Invisible) tog form. Liksom på debuten "Burn out at the hydrogen bar" (Metal blade, 1994) och "East side militia" kan man ana spår av oundvikliga referenser som NINE INCH NAILS och MINISTRY, men nu som då står CHEMLAB för en alldeles egen fusion av skärbrännargitarrer, tjuvkopplad elektronik och rytmer som pulserar tills solen går upp över London och New York. Det låter väldigt mycket storstad, väldigt bra och, faktiskt, rätt mycket gammal hederlig STOOGES-rock - om än uppdaterad till 2004 och pumpad genom glappande midikablar och sprakande distboxar.
- Rock'n'roll? Nja, svarar Jared tveksamt. Och fortsätter betydligt mer resolut:
- Att göra en industriplatta är busenkelt. Att göra en rockskiva är en barnlek. Men att göra fungerande maskinrock, det är en konst. Att hitta den rätta balansen mellan datorer och gitarrer är knivigt. På "Oxidizer" lyckas det för det mesta, men ibland inte.
- Jag växte upp med ROLLING STONES, BEATLES och STOOGES och har alla dessa skivor som jag lyssnade på under tidigt 70-tal fastsvetsade på hjärnbarken, vilket påverkar mitt skapande i stor utsträckning. Men mitt skapande är fullt av motsägelser, min kreativitet är som en splitterbomb, proppfull av allt som influerar mig. Det finns SÅ mycket jag vill göra, suckar Jared med lika delar förtjusning och frustration i tonfallet.
- Jag vill göra något man kan dansa till, jag vill göra vansinnig noise, jag vill berätta fantastiska historier, jag vill göra jazz som om Karlheinz Stockhausen (avantgardistisk modern kompositör) hade gjort en jazzskiva. Jag vill vara jordnära och svulstig. Jag vill ha allt detta tillsammans på en gång - paradoxerna gör skapandet intressant.
För tillfället tror Jared att nästa CHEMLAB-album, som förhoppningsvis inte ligger åtta år i framtiden, ska bli hårdare, mer programmerat och mer influerat av ondska som tidiga WHITEHOUSE, PAIN MACHINERY och japansk noise ("du bara MÅSTE kolla upp HANATARASH!"), men påpekar att det lika gärna kan bli jazz eller vad som helst.
Jared låter nöjd och glad (och fortfarande som den coolaste katten i stan). Jag låter inte alls, utan är mest hög på rockstjärneglansen som Jared sprider och tänker på hur kul det vore att lyssna på hans tolkning av STOOGES "Search and destroy", hinka öl och spela luftgitarr. Kort tystnad uppstår. Så, vad gillar du bäst med att vara Jared Louche?
- Att jag inte är Justin Timberlake.
Jonn Jeppson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.