Doro Pesch
När jag ringer till Hotell Malmen på Söder i Stockholm och ber att få
bli kopplad till Doro Pesch så möts jag av en oförstående receptionist som näsvist frågar om personen i fråga bor på hotellet.
"Självklart" svarar jag. Efter ett par ögonblicks letande så blir jag kopplad vidare upp till hennes rum. Får inget svar. Jag ringer åter upp hotellet och nu möts jag av en yngre förmåga i disken som glatt skickar mig direkt vidare genom ledningarna och se där, efter bara två signaler så svarar hon fnittrande "Hello Magnus how are you?" med tysk brytning. Situationen blir nästan lite surrealistisk.
Här har jag ringt upp en av 1980-talets största kvinnliga sexsymboler inom hårdrocken och det låter nästan som om hon försöker ragga upp mig. Eller så har hon tullat på innehållet i hotellrummets barskåp.
Det ska dock snart visa sig att både min förhoppning och farhåga ska komma på skam. Hon går igång själv och berättar entusiastiskt om hur underbart Sverige är och drar en rolig anekdot om när hon var här första gången med Warlock 1986. Då som förband till Judas Priest. Doro Pesch är en mycket fokuserad, pratglad och trevlig person.
Jag ber henne sammanfatta de 20 år i hårdrockens tjänst som hon hittills hunnit med.
- Tiden har bara flugit förbi för det känns bara som om det gått fem år egentligen. De här åren har varit en berg- och dalbana, kvittrar Doro förtjust och fortsätter, det har varit upp och ned men hela tiden en
fantastisk upplevelse. Och det har varit betydligt svårare än jag
någonsin kunnat föreställa mig. Jag började med musik när jag var 16 år gammal och då ville jag att det skulle handla om frihet och rock'n'roll. Men efter ett tag så tog allt det där med pengar, kontrakt och massa bråk med skivbolag och managers över.
Vill man kan man kalla det för en intressant upplevelse hittills, säger hon med ett skratt.
Den första gången jag stötte på Doro Pesch var 1987 då damen ifråga
skötte de vokala sysslorna i Warlock. Låten på allas läppar var
naturligtvis "All We Are" från "Triumph and Agony".
Då var Doro ganska unik. Med några undantag (Lita Ford, Vixen och några till) så var hon ganska ensam som kvinnlig sångare i hårdrocksvärlden. Det här var 17 år sedan och Doro är knappast ensam dam på den hårda musikens arena längre. Så vad har hon lärt sig av det här livet hittills?
- Att alltid hålla benhårt på det du tror på och kämpa för det, svarar hon blixtsnabbt. Låt ingen annan kontrollera dina drömmar.
Var ärlig mot dig själv, slåss för din sak. För om inte du tror på dig själv så gör ingen annan det heller. Det var något jag lärde mig någon gång runt 1985-86 då vi lät andra bestämma över hur det skulle låta och vad jag skulle sjunga så att det skulle bli mer kommersiellt.
Jag tror att jag grät under hela inspelningen och när den kom ut undrade alla varför jag lät mig duperas på det sättet. Det var då jag lovade mig själv att aldrig låta någon annan stå vid rodret.
Det är värt kampen.
Att det skulle ha varit särskilt besvärligt att ha varit kvinna på
80-talet och sjunga hårdrock är något hon med bestämdhet förnekar.
Istället visar det sig ha varit ett större problem att komma från
dåvarande Västtyskland.
- Det är alltid en kamp för att överleva i musikvärlden.
Man måste kämpa för att få göra en skiva, en kamp för att få åka på turné och så vidare.
Jag kände varken att det var en nackdel eller fördel att vara kvinna i
den här världen. Respekt fick jag alltid, främst från våra fans.
Men däremot var det ett större problem att komma från Västtyskland. På 1980-talet var det Storbritannien som var den stora marknaden för
hårdrock. Det var där man letade nya bra band så då var det inte så bra att komma från Västtyskland. Du kunde bara komma vidare till USA om du fick bra recensioner i England så det tog ett tag för oss att få upp dörren till Amerika. Det var först i och med Monsters Of Rock 1986 som gick av stapeln på Donington Park som det på riktigt satte fart på saker och ting. Vi fick bra respons och därefter så släpptes skivan även på andra sidan Atlanten.
Var det då det kändes som att ni hade lyckats?
- Vet du, jag har aldrig tänkt i de banorna att vi skulle "lyckas".
Jag har alltid försökt göra varje dag i mitt liv till den bästa hittills
vare sig jag har varit i studion eller på scen någonstans i världen.
Hoppas att hon inspirerat
Nuförtiden så är det ju ingen brist på hårdrocksband med kvinnliga
vokalister. Känner du att du på något sätt har varit med och breddat väg för detta?
- Det är svårt för mig att säga. Men har jag inspirerat några tjejer
till att ta för sig mer så är det ju underbart. Det skulle kanske vara
en liten del då. Men jag tror att alla måste få göra det på sitt eget sätt.
Men jag känner mig väldigt stolt när jag ser andra tjejer som lyckas i
den här branschen. Det finns många med starka personligheter
och fantastiska röster och det är kul att se. Så om jag inspirerade
några få en aning så är det bra. Då är jag nöjd, säger Doro ödmjukt.
Att ägna över 20 år av sitt liv åt hårdrock är en stor uppoffring.
Jag undrar hur det kommer sig att du valde just den här typen av musik?
- Men det är ju så mycket mer än bara musik, utbrister hon.
Det är hela paketet liksom. Jag är så lyckligt lottad att få vara en del av familjen Heavy Metal. Det är sådan lojalitet hos fansen som till stor del fanns där redan för 20 år sedan. Jag tror inte det finns någon annan typ av musik som inger den känslan av samhörighet som heavy metal gör. Och för mig har hårdrock alltid betytt frihet.
Från den brutalaste formen av metal du kan tänka dig till ballader med dessa stora känslor. Det betyder ren frihet för mig. Varje sång jag skrivit och sjungit på är speciell och helig för mig. Jag kan bara hoppas att de som lyssnar gillar det också.
Gamla låtar i ny tappning
När man som artist varit aktiv i två decennier så är det kanske inte så
konstigt att ta en titt tillbaka och sammanfatta det som åstadkommits
hittills. Så gör även Doro. Men istället för att sammanställa en
regelrätt greatest hits-samling så valde hon att göra nyinspelningar av
några gamla örhängen samt tolkningar av egna favoriter.
Dessutom skrev hon ett par helt nya låtar för att ge anrättningen lite extra krydda och därtill valde Doro att göra helt nya instrumentella arrangemang med klassiska instrument.
- Det var redan 2001 som jag för första gången kom i kontakt med en
klassisk orkester då jag spelade några konserter med en vanlig klassisk orkester. Det var en underbar upplevelse som förövrigt delvis finns dokumenterad på vår senaste dvd. Men jag trodde aldrig att chansen skulle komma igen eftersom det är en så stor apparat för att få det att fungera. Men för två år sedan fick jag erbjudandet att delta i en välgörenhetskonsert där Metal Classic Night Orchestra, som specialiserat sig på att tolka modern rockmusik i klassiska arrangemang, också skulle vara med. Jag tyckte att syftet var gott så jag ställde upp. Och det funkade så bra att det stod klart för oss allihop rätt snart att detta borde spelas in på något sätt. När vi började så trodde jag att det skulle ta ett par månader men det tog nästan sju istället för det var mycket mer jobb än jag någonsin kunde ana.
Ska man samordna en orkester på 40 personer tar det sin tid och vi ville göra sångerna rättvisa och inte slarva bort möjligheten nu när den väl kommit. Vi ville göra ett ordentligt jobb helt enkelt. Och eftersom orkestern består av musiker som gillar hårdrock så hade vi en samsyn på hur det skulle låta. Jag är väldigt glad att vi gjorde det för en sån här chans får man nog bara en gång i livet.
Alltid på väg
De tilldelade 20 minuterna lider mot sitt slut och Doro låter ärligt
ledsen när hon säger att hennes manager har gett tecken om att intervjun måste avslutas. Det är många pratstunder inplanerade på det dygn som hon är i Sverige. Doro har turnerat nästan oavbrutet sedan genombrottet. Jag undrar avslutningsvis om hon har någon fast punkt i tillvaron som hon kallar hem?
- Mitt hem är i bussen på väg till nästa spelning. Det är faktiskt då
jag är som lyckligast när jag får vara ute med mitt band och nöta på
vägarna. Jag älskar att vara ute på vägarna. Jag mår inte så bra när jag tillbringar ett par veckor på samma ställe. Då blir jag deprimerad.
Så du har aldrig känt att nu får det vara nog med det här och att du
vill åka hem?
- Nej, nej så har jag aldrig känt. För mig är hela världen mitt hem.
Det är en av fördelarna med att ha turnerat så mycket som jag har gjort; jag har vänner precis över allt. Det spelar nästan ingen roll i vilket land jag befinner mig, det finns alltid någon jag kan ringa om jag vill träffa vänner. Dessutom får mina fans mig alltid att känna mig välkommen vart jag än är.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
