Fem frågor till: Mark Frostenäs, Larsa Carlsson och Robban Becirovic
Sverige är idag begåvat med tre tidskrifter som handlar om riktigt hård rock. Äldst är Close-Up Magazine och har länge tronat i ensamt majestät på den svenska tidningsmarkandens topp när det gäller rapporteringen om hårdrock. Men nu börjar minst två andra tidningar konkurrera på allvar: Sweden Rock Magazine och Slavestate Magazine, alltså tre tidningar geografiskt spridda över större delen av mellersta och södra Sverige. Metalcentral påbörjar nu en serie reportage om dessa tre blaskor om hur de på olika sätt tagit sig dit de är idag. De har till viss del olika inriktning och med olika förutsättningar för att lyckas men med en sak gemensam. Att skriva om hårdrock i olika former.
Men innan vi fördjupar oss i Robban Becirovic, Mark Frostenäs och
Larsa Carlssons tankar och funderingar om sin tillvaro som tidningsmakare så passade vi på att anordna en sorts battle royal, clash of the titans eller en celebrity deathmatch om ni så vill mellan de tre eldsjälarna.
Det är med andra ord dags för ännu en omgång av "Fem frågor till:".
Som James Hetfield sa en gång i tiden: Drink up, shoot in, Let the beatings begin...
Varför i hela friden väljer man att låta sin fritid och sitt sociala liv begå självmord så att man kan offra denna tid åt att göra en tidning om hårdrock?
Mark Frostenäs: Frågan borde väl i mitt fall snarare vara: "Varför valde man att..." - sedan i januari i år arbetar jag heltid på tidningen och för det mesta klarar jag mig med 8 timmar långa arbetsdagar. Det är värre för vår layoutkille respektive korrekturläsare som i stort sett jobbar dygnet runt i samband med deadline. Å andra sidan kan de ta det lite lugnare efter
deadline. Situationen var däremot så som du beskriver den under de första åren, då tidningen hette Bright Eyes. Det hände ofta att man blev "sjuk" för att kunna vara hemma från jobbet i samband med deadline.
Svaret på frågan "varför" är att ingen annan skrev ju om det vi ville läsa om. Vi kanske var 50 personer på Iced Earth i Falkenberg 1998 - så populärt var det med melodisk metal i Sverige för bara sex år sedan. Med risk för att låta som en självupptagen idiot måste jag säga att jag tror att hårdrockssverige hade sett helt annorlunda ut utan Hammerfall och Bright
Eyes/Sweden Rock (till mångas förtret, skulle jag tro). Idén att starta ett fanzine var inte speciellt genomtänkt. Jag ägde inte ens en dator när det begav sig och skriva kunde vi inte överhuvudtaget, men det verkade roligt. Vi hade inga ambitioner när vi startade tidningen och idag är vi fyra personer som har tidningen som vårt yrke.
Socialt självmord? Nästan alla personer jag känner och umgås med idag är sådana som jag lärt känna tack vare tidningen. Jag skulle snarare kalla det social uppryckning. Man kan ju inte vara en sportfåne hela livet när man har möjligheten att ha långt hår och dricka öl!
Larsa Carlsson: Självklart slås man titt som tätt av tankar kring vad man sysslar med och varför. Men eftersom till och med farsan har bläddrat i senaste numret har man nog gjort någonting bra. Det var väl halvt en slump att man startade Slavestate för tre år sedan. Jag och barndomsvännen Ronnie Schmidt hade länge snackat om att göra en blaska i ett nummer, bara för att ha gjort en. Sedan dess har det blivit ytterligare elva utgåvor. Ronnie omlokaliserade sig till Stockholm i somras och valde i samma veva att satsa fullt ut på sitt promotionföretag.
Robban Becirovic: Det var hårdrocken som valde mig. Jag är en svag människa med noll karaktär - därför kan jag inte annat än underkasta mig hårdrockens dunkla drifter och lydigt tjäna min herre. Ett annat svar jag brukar ge på denna fråga är: jag vet inte - alternativt: förstår inte - bättre.
Jag utgår från att ni ser på det ni gör som en passion och inte som ett arbete, hur undviker ni att det ska bli ett "måste" att göra saker som rör tidningen?
MF: De arbeten jag haft tidigare som butiksbiträde, fabriksarbetare och lagerjobbare kanske inte är så mycket att jämföra med, men jag tror inte att jag kan ha ett bättre arbete än det jag har idag. Samtidigt kommer man inte ifrån att det är just ett arbete i mångt och mycket. Det är inte särskilt kul att sitta och jaga annonser och märka att man ligger 25 000 kronor under
budgeten och samtidigt inse att man har en dag på sig att få in pengarna.
I sådana sammanhang känns det som ett jobb, men det är bara att bita i det sura äpplet och försöka planera bättre inför nästa nummer.
När Ronaldo stiger upp på morgonen och ska köra ett två timmar långt fyspass så tycker han antagligen inte att fotboll är världens roligaste sak heller, men jag tror inte att han skulle byta bort det mot något annat i hela världen, och det samma gäller mig. Den stora skillnaden är att han är mångmiljonär och om man har det som mål i livet så är en musiktidning fel karriärsval.
LC: Att betala räkningar och rättfärdiga andra plikter som utskick och svara ja, nej eller kanske till band, skivbolag och andra inom branschen kommer man aldrig undan. Utan tvekan är det passionen till brutal musik som driver en vidare, den som tror att Slavestate Magazine betalar min hyra och Systembolagsbesök har jävligt fel. Dock finns det vissa veckor man måste gå upp 05.15 och kan omöjligt gå till sängs före 01.30.
Jag har dock hyfsat lätt att koppla av från min roll när tillfälle ges.
Istället för att raljera natten lång om dödsmetalldemos kan man tjöta om Premier League eller IFK Göteborgs bästa och sämsta värvningar genom tiderna. Sport är minst lika kul som musik. Jag skulle nog vilja påstå att det står 50/50 mellan sport och musik.
RB: Att på daglig basis lyssna på gratis hårdrocksskivor, på kvällarna gå på gratis hårdrocksskonserter och i slutet av månaden dessutom få BETALT gör att det aldrig kan bli ett "måste"...
Okej, det är dags att vara ärliga. Hur ser ni på de andra tidningarna, som konkurrenter, vänner eller förebilder?
MF: Jag tror inte att någon av tidningarna hade varit lika bra som de är idag om inte de andra funnits. Självklart blir man inspirerad att försöka göra saker bättre än andra, så är det ju i alla branscher.
Jag kan inte påstå att Close-Up har varit någon förebild för oss, men vi
hade å andra sidan inte ens existerat om det inte vore för den tidningen. Robbans syrliga insändarsvar mot alla som ville se mer heavy metal i
Close-Up omkring 95-98 var den utlösande orsaken till att vi startade
Bright Eyes och för det är jag honom evigt tacksam.
Självklart överlappar tidningarna varandra innehållsmässigt i viss mån men jag tycker ändå att vi alla är nischade åt så pass olika håll att vi har varsin grund att stå på.
LC: Beror på vad man syftar på. I Pressbyråns hylla är vi konkurrenter, men sett överlag är det inga hard feelings. Close-Up snackar gärna många om. Inte allt för sällan skall folk jämföra, och med handen på hjärtat kan jag inte bry mig mindre. Kan folk köpa skivor med både In Flames och Soilwork kan man köpa både Close-Up och Slavestate. Sweden Rock skriver väl inte direkt om musik som tilltalar mig, men de uttrycker sig bra. Internationellt sett så är Sverige känt för sina fina metal-blaskor.
Folk får gärna ranka oss som andra, tredje eller hundrafemtionionde bästa hårdrocksmagasinet i Sverige, inte heller där kan jag göra mer än att rycka på axlarna. Slavestate är däremot det bästa fanzinet. Det här är inte mitt yrke, men jag har jävligt kul ändå. Ibland får man beröm och ibland får höra eller läsa att rubbet bara är skit.
För att sammanfatta så ser jag positivt på de flesta av "konkurrenterna". Close-Up har berett en väg vi andra kan vandra på. Men att kalla Close-Up för ensam förebild är en grov överdrift. Utländska tidningar och tidningar inom helt andra intresseområden inspirerar. Sportankaret Ulf Stenberg på Göteborgs-Posten är favorit när det gäller skrivna ord och de brittiska metal-tidningarna har finurliga upplägg när det gäller formgivning.
RB: Jag ser dem absolut som kolleger och brukar byta några ord
(läs: snackar skit om alla idioter i skivbolagsvärlden) när vi träffas på spelningar. Av Slavestategänget brukar jag träffa Dennis (även på Close-Up) och Larsa då och då, men känner även Dennis Tencic och Martin Larsson. SRM stöter jag på ganska ofta. Främst fotograf Michael Johansson, men också Väänänen och Martin Forsman. Det är schyssta killar.
Även Toni Balogh är en trevlig prick.
Så nu får ni gratis skivor från skivbolagen, fribiljetter till spelningar samt träffat era idoler och blivit småkändisar i hårdrocksvärlden. Vad mer finns att göra och vilka planer har ni för framtiden?
MF: Vi vill befästa vår position och göra tidningen bättre och mer intressant för läsarna. Om jag tar upp #1 av SRM och jämför den med det senaste numret så kan man inte tro att det är samma tidning eftersom kvalitén är så mycket högre på allting idag. Samtidigt finns det fortfarande mycket man kan förbättra, både redaktionellt och inom organisationen.
Mycket av det går att lösa genom införskaffandet av bra hjälpmedel och just nu ser framtiden ljus ut.
LC: Släppa fler nummer, öka kvaliteten och köra på det vi tror på.
Finns väl en hög av idéer som skall testas framöver. Att ta över världen finns inte med i planeringen, men att göra en blaska som lyfter fram dödsmetall, svartmetall, hardcore, industrimetall och annat maffigt på ett anständigt sätt. Vi gör det vi gillar och hoppas att kunna fortsätta att välja bort sådant som inte passar in.
Annonsprocenten skall vara så låg som möjligt, men man vet ju att förr eller senare kommer valet - satsa eller stagnera. Annonsförsäljning inom media över huvud taget skiljer sig inte speciellt mycket från Reeperbahns horstråk. Det finns inte mycket att läsa som inte är köpt eller sålt. De internationella koncernernas artister är nästan det enda du kan läsa om i dagspress.
Och hur det är inom radio vet ju de flesta. Reklamradion skulle öka mångfalden sades det en gång i tiden. Tillåt mig att skratta.
En varm tanke skänkes härmed till skivbolaget Blackstar Foundation (Abandon, Koma mfl), som vägrar att vara en del av den superkommersiella världen. De är inte ens ett registrerat företag.
RB: Har längre fantiserat om att dra i gång en festival - i mindre skala - och lurade ett tag på att göra en endagars utomhusgrej, men det insåg jag snart skulle bli alldeles för tidskrävande. Nu skissar jag löst på en miniminivariant av Inferno eller No Mercy. Om det blir av eller inte får framtiden utvisa. Förmodligen inte - jag skissar löst på tusen andra idéer men som aldrig brukar lämna planeringsstadiet.
I slutet av januari är det i alla fall dags för den tredje upplagan av Close-Up Made Us Do It, denna gång med Haunted, Totalt Jävla Mörker och Insision.
Dags att sluta navelskådandet och säga någonting positivt om de andra två tidningarna. Vad gillar ni med dessa?
MF: Jag är den "softa" killen på SRM-redaktionen musiksmaksmässigt och jag skulle ljuga om jag hävdade att jag läser de andra tidningarna regelbundet. Om jag börjar med Close-Up så tycker jag att det är beundransvärt att de orkade kämpa på i så många år som undergroundtidning som de gjorde innan det lossnade för dem. Att det innebar att de blev bredare och började skriva om genrer som de tidigare lovade att aldrig bevaka är fullt förståligt.
Om man vill kunna leva på en musiktidning idag är det omöjligt att inte den vägen vandra. Vi har delvis gjort samma sak. Hade någon frågat mig för tre år sedan om vi inte kunde ha med en Darkthrone-intervju i SRM hade jag antagligen idiotförklarat personen i fråga. Slavestate tycker jag är charmig. Redaktionen håller benhårt på sitt koncept vilket den ska ha all heder för. Glimten i ögat-mentaliteten de har ger den ett visst fanzineintryck - och det ska bara ska ses som positivt, eftersom sådant behövs.
LC: Finns det bara två andra? Monster och Red Hot Rock Magazine då? Dessutom skall Forsell på Slavestate Magazine lansera sin egen tidning Superior Magazine inom kort. Jantelagen är djupt rotad i det här landet, varken jag eller någon annan som håller på med det här skall tro att vi är något. Många använder missunnsamhet som ett slags vapen för att försvara sitt skitliv. Alla som gör något för scenen skall hyllas, vare sig det rör sig om en klubb i Boden eller fanzine i Älmhult.
Till frågan igen. Close-Up...ja, vad fan skall man säga? Hyllar jag för mycket, så tror väl folk att man fjäskar, och sågar jag så är jag bara en bitter loser. Close-Up är självklart en förebild, kan de kan jag liksom. Man kanske inte är lika bra på att läsa den från pärm till pärm som för tio år sedan, men det är inget snack om saken om vilken tidning som är landets ledande inom rock/punk/hårdrock.
Sweden Rock är snyggare än Close-Up och har en del fiffiga formgivningslösningar. De verkar kunna hur mycket som helst inom sin beskärda del av hårdrocksvärlden.
RB: Att de är skrivna på svenska. Det är bra texter och intressanta artiklar. Snygga bilder. Kan faktiskt inte hitta något att klaga på.
Magnus Gustafsson
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
