Björn Englén - I hårdrockens tjänst
Foto: Nelson Onofre, Electric Eyes Photography
Han hade bestämt sig för att satsa helhjärtat på musiken och åkte på vinst och förlust till Los Angeles redan som ung. 22 år senare är han fortfarande kvar på amerikansk mark och har sedan dess spelat med flertalet giganter inom hårdrocksgenren. Möt den begåvade och ödmjuke basisten Björn Englén i en öppenhjärtig intervju där han berättar om sina första stapplande steg inom musiken, varför han lämnade Sverige, när grungen tog över världen, hur han fick giget med Yngwie Malmsteen och mycket mer.
Du är född och uppvuxen i Växjö. En stad man inte direkt förknippar med hårdrock utan snarare med idrott. Hur och när upptäckte du musiken?
– Jag spelade faktiskt fotboll i Öster som ung och vårt lag födda -71 var riktigt duktiga. Dessutom höll jag på med tennis, volleyboll och hockey fast mest på skoj. Men när jag var sju upptäckte jag KISS och var såld! Du vet, man ville vara som dem så jag började använda min tennisracket och mimade till musiken istället (skratt!). Sen gick det några år och i 12-årsåldern så började polarna att köpa skivor med JUDAS PRIEST, AC/DC och MÖTLEY CRÜE och då insåg man att ”oj det här var riktigt bra”. Nästa steg var att folk omkring en köpte trummor och gitarrer men ingen ville spela bas och det förstod jag aldrig riktigt varför. Bas var ju minst lika coolt som gitarr tyckte jag.
Minns du ditt första band?
– Ja. Mitt första band bildade jag med en polare och vi spelade punk. En kudde fick bli trummor och vi använde en hemmagjord gitarr med en (!) sträng. Sen spelade vi in det hela på någon enkel förstärkare och skickade runt till punktidningar. Det lät väl inte så bra kanske! (skratt!)
Finns demon kvar någonstans?
– Ja, polaren har kvar alla demos och vi brukar lyssna på det ibland. Det är väldigt intressant måste jag säga. (skratt!)
Din första bas då?
– Det var en Cort-bas som mina föräldrar beställde på Hobbex av alla ställen. På den tiden var billiga basgitarrer av ganska dålig kvalitet och inte som idag där du kan få en bra bas för en billig peng.
Många basister börjar med gitarr och blir sen basister, men som du nämnde tidigare, du gick en annan väg?
– Jag började spela bas direkt. Det är jag glad för och det kan man märka på mitt sätt att spela. Faktum är att jag knappt övat eller studerat gitarr överhuvudtaget. Jag ville verkligen bli basist och det passade perfekt hemma i Växjö där det fanns ett överflöd av Yngwie Malmsteen och Eddie Van Halen kopior. Gitarristerna i de stora banden på 70- och 80-talet målades upp som stjärnor men för mig så var exempelvis John Paul Jones (LED ZEPPELIN), Jack Bruce (CREAM) och John Entwistle (THE WHO) på många sätt de mest begåvade och intressanta musikerna i sina band. Sen hände något på slutet av 70-talet och tidiga 80-talet: discon kom och basisterna spelade mindre toner och mer rytmiskt vilket påverkade många andra musikgenrer som exempelvis även hårdrocken, och jag tycker att det onekligen hänger kvar än idag. De allra flesta rockbasister använder inte instrumentet fullt ut och det är en stor anledning till varför rockmusiken de senaste 20-25 åren är mindre intressant tycker jag.
Minns du den första låten du lärde dig på bas?
– Ja, efter min flirt med punken så blev JUDAS PRIEST, IRON MAIDEN, VAN HALEN och AC/DC mina verkliga idoler och jag försökte lära mig deras låtar. Men den första låten som jag lärde mig i sin helhet måste ha varit en bluestolva, något ganska standard, men extremt viktigt för ALLA basister att kunna. Den andra låten jag lärde mig var ”Metal health” med QUIET RIOR. Vilket är ytterst intressant med tanke på vad som skulle hända tio år senare då jag kom att provspela för QUIET RIOT med just denna låt.
Ok, en snabbfråga: tre hårdrockslåtar som förändrade ditt liv?
-“Metal health” (QUIET RIOT), “Far beyond the sun” (Yngwie Malmsteen) och “Holy diver” (DIO)
Tog du musiklektioner som ung?
– I unga år tog jag egentligen aldrig några lektioner men lärde mig mycket av att spela med musiker som var några år äldre. På den kommunala musikskolan var det inte accepterat att spela hårdrock och blockflöjt var jag inte så intresserad av att lära mig (skratt!). Hade man tur så fanns det någon cool, äldre snubbe på fritidsgården som kunde lära en grundläggande teknik. Det var viktigt för mig att få den grunden och något jag är tacksam för.
När började Växjö kännas för litet?
– Jag spelade i lokala band men jag ville verkligen vidare. Som ung drev jag ett hårdrocksfanzine så jag hade bra koll på hårdrocksscenen och branschen i Sverige. Jag visste till exempel att inga bolag i Sverige var intresserade av att signa hårdrocksband. Att flytta till Stockholm kändes därför aldrig aktuellt trots att jag hade lite funderingar på det också till en början.
Istället hade Björn USA i tankarna och 1991 drog han tillsammans med en kompis till Los Angeles på några dagars semester. Där gick dem på klassiska klubbar som ”The Roxy” och ”Whisky A Go Go” och Björn bestämde sig.
– Jag föll helt pladask och kände mig hemma direkt av någon märklig anledning. Det fanns så sjukt mycket att se och göra. Stan kändes väldigt olik andra platser i USA och det kändes inte som någon större omställning. Det var också perfekt tajming att göra detta när jag var 21 och inte 25 för då kanske jag hade varit etablerad i Sverige och inte vågat ta steget. Jag ville öva mer och träffa andra musiker som var duktiga och motiverade. Musikskolan ”Musicians Institute” kändes som det perfekta valet. Så jag sökte in 1992, blev antagen och började 1993.
Från Växjö till Los Angeles, det är stort steg. Hur duktig basist var du när du flyttade?
– Jag kände att jag var duktig men hade god potential att bli ännu bättre. Men mitt självförtroende var verkligen inte jättestort. I min familj fanns inga andra musiker. De fattade inte alls varför jag ville spela musik på heltid. Folk i plugget fattade inte heller, men vissa polare som man spelade med hade viss förståelse. Jag visste att det skulle krävas en massa övning för trots att man har talang så krävs det att man tränar och nöter ordentligt. För mig var det ganska tungt att öva ensam, men att lira i band var mycket roligare där man lärde sig av varandra och ens personliga utveckling gick snabbare. Som sagt, jag tog aldrig några lektioner tidigt utan lärde mig själv och av att spela live i band. Plus att jag lyssnade mycket på skivor och försökte lira med. Det utvecklade mitt gehör väldig mycket.
Björn slog ner sina bopålar och fick bo hos en kompis under de första veckorna medan han letade eget och började hitta rätt i sin nya hemstad. Året på Musicians Institute blev en fullträff fast kanske inte på det sätt han hade trott från början.
– Min fokus var på bas och jag tog lite sånglektioner också, mest för att testa på. Men skolan hjälpte mig inte så mycket som artist egentligen, utan fungerade mer som en ögonöppnare och breddade mina musikkunskaper. Man lärde sig lite teori och noter samt fick prova på andra musikstilar, och det var viktigt. Möjligheten att få jobba med andra musiker och testa andra musikstilar var oerhört nyttigt. Jag skulle ändå vilja påstå att den sociala aspekten av skolan var den stora behållningen. Där samlades folk från hela världen och trots att vi alla kom från så olika kulturer så var vi ändå alla på något sätt likadana, förenade i musiken. I Växjö däremot hade jag mött en del avundsjuka och oförståelse bland folk när jag berättade att jag höll på med musik. På gymnasiet gick jag på ekonomisk linje och där passade jag inte in. Jag var ju enda killen med långt hår (skratt!). Dessutom var jag tillsammans med den mest eftertraktade tjejen i plugget så avundsjukan var stor. Man var, precis som på många ställen i Sverige, tvungen att passa in och vara likadan som alla andra, men det var inte jag. På skolan i Los Angeles kände jag äntligen att jag var i den miljön där jag borde vara.
1990-talet var årtiondet då grungen tog världen med storm och förpassade 80-talshårdrocken till obskyritet. Något som blev uppenbart även i Los Angeles.
– När jag kom hit så var det som att någon släppt en atombomb på Sunset Strip; hårdrocken var helt död. Alla klubbar där man lirade traditionell hårdrock var stendöda. Totalt motsatsen till hur det var på 80-talet. L. A är så enormt trendkänsligt och det var som absolut värst här. Det var verkligen en fruktansvärd tid. Jag var emot alla grungeband för det var de som sopade bort mina favoritband. PEARL JAM exempelvis, jag hade svårt att lyssna på dem trots deras skicklighet som musiker. Man skulle vara anti det som gjorde folk glada och man skulle ha ful frisyr och fula scenkläder. Jag växte upp med KISS och ville bli underhållen men grungen gjorde mig bara depressiv. Band som PEARL JAM och SOUNDGARDEN påminner mig än idag om en väldigt negativ period, trots att de egentligen inte alls är dåliga band.
Trots detta så kämpade Björn på för att klara ekonomin, tiden efter sina musikstudier. Räddningen blev ett extraknäck på ett gym samt olika gig som session-musiker för en mängd varierade band och artister, både i studio och live. Karriären låg i träda tills en kväll på gymmet då en vän berättade att klassiska bandet QUIET RIOT sökte basist.
– Först var jag inte så sugen att ens söka faktiskt. Hela hårdrocksscenen var ju död och bandet hade bytt en mängd medlemmar genom åren. ”Metal health” var ju den andra låt jag lärde mig på bas någonsin och den skivan var en stor favorit men jag hade glömt bort dem helt enkelt. Det som gjorde det hela intressant var att det var originalmedlemmarna från den klassiska sättningen (minus Rudy Sarzo på bas) som skulle återförenas så till slut skickade jag in en demo. Strax efteråt ringde sångaren Kevin DuBrow och var eld och lågor: ”Fan, du måste komma ner och testa med oss”. Sagt och gjort, jag tränade in två-tre låtar; ”Metal health”, ”The wild and the young”, ja, det kan ha varit någon till, jag minns inte exakt, och åkte dit. De hade fått 150 demos skickade till sig och bandet testade drygt 40 basister totalt. Vi rev av låtarna och de blev impade direkt tydligen. Direkt efter min audition kollade de om jag var intresserad av jobbet och strax därefter gick jag med bandet. Bandfoton togs i slutet av 1994 och i mars året efter så gjorde jag totalt 22 spelningar innan jag sa upp mig.
Bara 22 spelningar?
– Ja, men det var lärorikt eftersom det var min första stora turné och de andra i bandet var nästan dubbelt så gamla som mig. Det var ju ändå ett gig som de flesta bara drömmer om.
Kevin DuBrow gick bort 2007 på grund av en överdos men Frankie Banali är fortsatt verksam i branschen. Vad har ni för relation idag?
-Vi lirade nyligen ihop för första gången på 21 år! Frankie spelar bättre än någonsin och verkar vara lycklig och det är bra. Det var riktigt kul att jobba ihop igen.
Du gjorde aldrig någon skiva med QUIET RIOT?
– Jag var med vid större delen av "pre-production” för skivan ”Down to the bone” men i slutändan använde de sig av basisten Chuck Wright. Han hade varit med i bandet under längre perioder tidigare och var mer erfaren då, så det var väl förståeligt.
Detta till trots så förblev inte Björn sysslolös väldigt länge.
– Jag blev studio- och sessionsmusiker på heltid under hela 90-talet egentligen. Då fanns det en mängd studios så jag gjorde en stor mängd olika inspelningar och livespelningar.
Bland alla de band som Björn spelade med under den här perioden märks bland andra TAKARA, HEAVEN & EARTH och BLEED tillsammans med bland andra Robin McAuley (mest känd från MCAULEY SCHENKER GROUP). BLEED spelade in ett album som dock aldrig släpptes men den erfarenheten blev ett enormt musikalisk lyft för Björn.
– Plötsligt blev musiken kul igen. Känslan av att ha roligt inom musiken hade försvunnit för mig under en längre period. Men nu gillade jag musiken vi lirade och detta tillsamammans med trevliga musiker.
År 2007 kom då möjligheten att spela med Yngwie Malmsteen. Hur gick det till?
– Jag och trummisen Patrick Johansson har varit vänner sedan 2003 och han hade nämnt för Yngwie att jag var en duktig musiker och att jag vore perfekt för bandet. Jag hoppade in och körde en halv låt med dem på ett soundcheck i Ventura, Kalifornien 2005 och Yngwie gillade mitt lir stenhårt. Men det var först 2007 som de sökte en basist. De skulle ha ett gig på ”NAMM” (National Association of Music Merchants, världens största årligt återkommande musikmässa i Kalifornien) och ungefär två veckor innan fick jag en låtlista på cirka tio-tolv låtar och blev tillsagd att ”lär dig de här och kom och spela”. Det var inga rep inplanerade och allt jag hade var några CDs, en live-dvd och lite YouTube-klipp att lära mig låtarna från. På den vägen var det.
Yngwie Malmsteen har ju många väldigt mycket synpunkter om, men att han skulle ha varit svår att jobba med håller Björn inte alls med om.
– Jag hade gjort många jobb med olika gitarrister med stora egon så det var inget konstigt för mig. Yngwie var väldigt trevlig och lätt att ha att göra med. Man ska ha klart för sig att hans band inte är ett traditionellt band, utan Yngwie är chefen, och så är det. Min attityd var och har alltid varit att jag gör ett jobb och inte utmanar någon. Rent musikaliskt så kändes Yngwies musik bekant och naturlig för mig att spela också; jag växte ju upp med den.
Han har beskrivits som väldigt petig, som vill detaljstyra allt musikaliskt?
– Yngwie sa aldrig ”du ska inte spela så” till mig. Jag spelade alltid väldigt mycket på mitt sätt men i hans anda och så som jag visste att han tyckte om.
Var Yngwie duktig på att berömma er andra i bandet?
– Efter en spelning kunde han säga ”bra gig ikväll”. Han ville nog inte säga för bra saker ofta för att undvika att musikerna i bandet skulle bli för bekväma. Men han kunde säga exempelvis till de andra i bandet hur han gillade mig och hur bra jag spelade. Men han sa det aldrig direkt till mig. Jag tror det var medvetet så att vi skulle koncentrera oss på jobbet och inte slappna av för mycket, och det funkade (skratt!).
Man får känslan av att han som gitarrvirtuos improviserar mycket? Att mycket går på känsla?
– Han improviserade inte mycket när vi körde live egentligen. Under repetitioner och på soundcheck så gjorde han det otroligt mycket och spelade sjukt bra. Under gigen sen så blev det mer ”autopilot”. Det behövs nog då Yngwie även fokuserar en hel del på det visuella, vilket är viktigt för honom. Jag lärde mig otroligt mycket av Yngwie. Särskilt det här med scenkläder och scenshow. Det var något jag lärde mig snabbt när jag kom till Los Angeles: vikten av det visuella. En del amerikanska band kunde knappt spela men snygga scenkläder hade dem. I Sverige var det tvärtom; där fick jag säga till bandpolare att ”det där kan du inte ha på dig”. Hårdrocksscenen var så liten hemma att folk trodde kanske inte att man kunde spela till sig ett skivkontrakt så man klädde sig helt enkelt för replokalen. Hela ”pudelrocken” med betoning på look var så mycket större här än i Europa. Det var en hel del hårspray som gick åt om man säger så.
Efter att du började spela med Yngwie så spelade du med ytterligare en gitarrlegend; Uli Jon Roth från SCORPIONS. Berätta hur du fick det giget.
– Det finns faktiskt en kul historia om hur jag träffade Uli: dagen innan mitt första gig med Yngwie så gick han och jag igenom några riff av låtarna som vi skulle spela på några minuter. Sen sprang han iväg för att göra en intervju och sa ”Det blir bra det här, vi ses imorgon!" Så där satt jag kvar själv. Under konserten dagen efter stod Uli Jon Roth bredvid scenen och såg oss spela. Efter giget kom han fram och sa väldigt imponerat: ”Herregud! Du spelade inte fel en enda gång! Du måste spela med mig!” Några år senare fick jag förfrågan från Uli och då var jag tillgänglig. Han sa faktiskt efter en spelning: ”Du är en av de bästa basister som jag någonsin spelat med. Och jag menar det!” Det blev inte alltför många gig med honom då han har ett flertal kompmusiker på olika platser över världen.
Samtidigt som han spelade med Yngwie Malmsteen och Uli Jon Roth skulle Björn få chansen att spela med ytterligare en gitarrvirtuos: Tony McAlpine.
– Mark Boals, som sjungit med Yngwie under olika perioder, och som även lirade med Uli samtidigt som mig berättade att bandet som han hade ihop med Tony och trummisen Virgil Donati var i behov av en basist. Han bad mig komma och jamma med dem, vilket jag gjorde. Det hela gick bra, men inget mer hände med det bandet som de kallade SEVEN THE HARD WAY. Dock på väg ut från replokalen kom Tony springande efter mig och frågade efter mitt visitkort. 20 minuter senare ringde han och erbjöd mig jobbet som basist i hans instrumentala soloband.
Så under 2011 var du basist för tre av hårdrocksvärldens största gitarrgiganter samtidigt?
– Ja, det är lite galet faktiskt. När jag började spela med Yngwie så fanns givetvis tanken att det så småningom kunde leda till andra möjligheter, och det gjorde det ju.
Tre giganter och tre olika personligheter kan man tänka sig?
– Ja, de har väldigt olika personligheter och är också olika som musiker med väldigt olika ingreppsvinklar när de lirar. Personligen så kom jag väldigt bra överens med alla. Musikaliskt så är exempelvis Tony mer exakt i hur det ska låta och när det gäller strukturen i musiken, medan speciellt Uli improviserar väldigt mycket. Tyvärr så turnerade Yngwie inte så mycket så jag blev till slut tvungen att hoppa av det tåget. Det kändes lite trist att behöva välja, men jag är väldigt tacksam över mina fem år av världsturnéer med honom och hans band.
Växjö-sonen skulle snart få chansen att spela musik av ytterligare en riktig legendar och barndomsidol: Ronnie James Dio.
– Min första hårdrockskonsert jag såg någonsin var med MOTÖRHEAD i Växjö ishall av alla ställen. Hårdrock i Växjö, jag menar, det hände ju bara aldrig! Men den andra konserten var DIOs ”Sacred Heart Tour” 1986 i Scandinavium. Det var en otrolig upplevelse. Jag minns så väl att jag stod och diggade men helt plötsligt insåg jag och min kompis att gitarristen på scenen inte var Vivian Campbell utan en helt annan snubbe. Då visste vi inte vem det var men snart blev jag varse att det var Craig Goldy som hade ersatt Vivian.
Björn och Craig skulle stöta på varandra igen några år senare på Musicians Institute där gitarristen undervisade. Idag är de vänner sedan mer än 20 år tillbaka och även bandmedlemmar i Dio Disciples sedan 2012.
– Jag kände sångaren Tim ”Ripper” Owens (från bland annat JUDAS PRIEST och ICED EARTH) sedan vår tid tillsammans i Yngwies band och vi hördes av då och då. En dag ringde han och berättade att han skulle repa med DIO DISCIPLES och bjöd med mig. De hade då en annan bekant till mig, James LoMenzo (ex. WHITE LION, MEGADETH), på bas så jag åkte ner för att hälsa på alla och lyssna lite. Efter repet så bjöd Tim med mig till Wendy Dios (Ronnies änka) hem för att dricka några öl. Där lärde jag känna den andra DIO DISCIPLES -sångaren, Oni Logan (LYNCH MOB), och han och jag blev polare direkt. Efter några dagar blev jag bjuden dit igen på en barbecue och hela bandet var där. James lämnade bandet kort efteråt och jag tillfrågades om jag ville börja spela med dem.
Så din audition med DIO DISCIPLES var att dricka öl och äta hamburgare?
– (Skratt!) Ja, det låter lite som att halka in på ett bananskal! Men de visste att jag klarade jobbet musikaliskt. Jag hade ju spelat med flera av dem sedan tidigare så de var nog mer intresserade av min personlighet. Det handlar ju om att komma bra överens också, annars hade de nog inte velat ha med mig. Bandet hade bestämt sig helt enkelt så när vi ska repa första gången så säger Craig: ”Ska vi ta bandfotona först?”. Så vi tog fotona och sen spelade vi. Det var lite kul.
DIOs originalmedlemmar (minus Ronnie då givetvis): Vivian Campbell (gitarr), Jimmy Bain (bas), Vinny Appice (trummor) och keyboardisten Claude Schnell har startat upp bandet LAST IN LINE tillsammans med sångaren Andrew Freeman (från bland annat OFFSPRING och HURRICANE). Där lirar dem enbart material från DIOs första tre skivor. Men nu har man även spelat in en skiva med eget material som ska släppas i början av 2016.
Hur var reaktionen inne från DiIO-lägret när nyheten om detta projekt kom ut? Särskilt med tanke på den ansträngde relation som Vivian Campbell och Ronnie hade in i det sista?
– Det var kanske inte så poppis men så länge de inte använder namnet ”DIO” så kan de göra vad de vill. De andra i bandet har faktiskt inte nämnt det så mycket. Trummisen Vinny Appice har ju lirat flera gig med oss och även basisten Jimmy Bain har gästspelat. De båda har en god relation till Wendy (Dio) och bandet faktiskt.
Förutom DIO DISCIPLES och Tony McAlpine, vilka fler band har du spelat med på sistone?
– Ifjol vickade jag exempelvis med all-star bandet MOBY DICKS som spelar LED ZEPPELIN-låtar (med bland andra Brian Tichy) samt med HELLION. Jag släppte även en skiva med BLACKWELDER med bland annat Ralf Scheepers från PRIMAL FEAR på sång. Den fick topprecensioner världen över och vi hoppas på att få komma ut och spela framöver. Vårt sound låter som det skulle kunna slå i Europa och kanske i Sydamerika. Men även i USA; det känns som hårdrocksfansen här också börjar upptäcka mer europeisk hårdrock och metal igen.
Men USA verkar väldigt konservativt när det gäller hårdrock och metal?
– Ja, de kör sina festivaler med antingen 80-tals hårdrock eller nyare band medan i Europa, som exempelvis Sweden Rock, där blandar man friskt mellan genrer; allt från blues till pudelhårdrock och dödsmetal. Det är lite märkligt att det är så uppdelat här egentligen. Känns ju lite gammeldags. Till exempel Rocklahoma, som är en stor hårdrocksfestival i Oklahoma, går mot det ”europeiska” hållet så jag hoppas på en förändring. Det känns som att det är på gång.
Du har spelat med en mängd olika grupper och artister, men du har ett eget band också. Berätta mer om SOUL SIGN.
– Vi började spela tillsammans i mitten av 90-talet och sen 2006-2007 blev det lite av en nystart och vi spelade in en skiva, ”Life In the Dark”, med Michael Olivieri från LEATHERWOLF på sång. Det projektet har legat på is ett tag men det finns en ny platta i pipelinen och sedan 2012 så är Mark Boals vår nye sångare. Problemet är att vi har bandlemmar som turnerar ständigt, men vi jobbar på och vill hitta rätt skivbolag och få allt det andra runt omkring att funka också.
Hur skulle du beskriva er musik?
– Idag har vi nog gått tillbaka till rötterna och låter mer som klassisk melodiös hårdrock. Men nya skivan lär även bli mer metalinfluerad. Det blir nog en bra mix.
Är SOUL SIGN din chans att vara bandledare?
– Ja, fast det är faktiskt skönt att inte vara bandledare utan bara vara inhyrd. Samtidigt är det kul att skapa och skriva låtar och få utlopp för vissa delar av sig själv vilket är svårare när man går in och gör ett jobb.
Intervjun börjar lida mot sitt slut men innan vi rundar av; vad gör du när du inte turnerar?
– Jag bor i uppe i östra Hollywood där det finns en mängd promenadspår som jag gärna använder.
Jag gillar att hålla mig i form, hänga på stranden, umgås med vänner. I den här stan händer det saker hela tiden så det finns alltid något att göra. I mån av tid så undervisar jag mellan turnéer och inspelningar; antingen privat, via Skype eller på olika skolor, bland annat på Los Angeles Music Academy och Musicians Institute. Dessutom gör jag ”clinics” för Carvin Guitars och EBS förstärkare och pedaler.
Ser du en ny generation av hårdrockare bland de ungdomar som du undervisar?
– Jag tror definitivt att det kommer en ny generation av hårdrockare. Men på min tid fanns ingen YouTube som stöd där man kunde se hur andra artister hanterade sina instrument. Idag kan du även ta virtuella kurser i precis allt. Förr fick man sitta ner själv och prova sig fram. Just det sistnämnda är viktigt om man ska hitta en egen stil och inte enbart bli en kopia av någon annan. Man lär sig att tänka och hitta egna personliga sätt att spela som passar en bäst. Man lär sig också på så sätt att vara mer kreativ och viktigast av allt: man slipar gehöret.
Har du något sug efter att arbeta i Sverige?
– Jag har gjort en del ”clinics” i Sverige faktiskt. Jag är öppen för att göra mer där, så det är väl inte helt omöjligt att det kan bli så. Jag gjorde nyligen några inspelningar med kända svenska musiker och det låter riktigt bra. Fast det är inte officiellt ännu så jag kan inte berätta mer. Sverige känns som hemma fortfarande till en viss del men är mest för semester faktiskt. Jag har en hyfsad kontakt med folk och musiker hemifrån så när de är här i USA så ses vi. Jag är lite ”off” från den svenska scenen ska jag erkänna. Men mitt liv och min karriär finns ju här så det känns ändå ok.
Apropå Sverige, om du fick sätta ihop ditt egna svenska hårdrocks all-star band. Vilka musiker skulle du välja? Efter lite betänketid kommer Björn fram till denna magiska uppställning:
Trummor: Peter Hermansson (220 VOLT, TALISMAN, John Norum etc.)
Bas: Marcel Jacob (TALISMAN, Yngwie Malmsteen etc.)
Gitarr: John Norum (EUROPE)
Keyboards: Mats Olausson (Yngwie Malmsteen etc.)
Sång: Joacim Cans (HAMMERFALL)
Slutligen då, 5 snabba:
Falukorv eller hot-dogs? Hot dogs
Blondiner eller brunetter? Brunetter
Kiss: med eller utan smink? Med!
Geezer Butler eller Roger Glover? Oj, den var skittuff! Hmm..så svårt! Den blir oavgjord!
Växjö Lakers eller Östers IF? Växjö Lakers. Det gör ont i fotbollshjärtat men Öster är så ofattbart dåliga nuförtiden och jag är riktigt stolt och glad över Lakers framgångar!
Ett stort tack Björn!
– Tack detsamma för en trevlig pratstund med intressanta frågor!
Björns hemsida: www.bjornenglen.com
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
