Clawfinger utan illusioner
CLAWFINGER vägrar ge upp. Snart tretton år efter debuten "Deaf, Dumb, Blind", usla skivkontrakt och livets jävligheter i allmänhet så släpper nu den svensk-norska konstellationen sin sjätte fullängdare. Och den här gången hoppas Zak Tell att det ska gå lite bättre även om han helt saknar illusioner.
Det är hösten 1993. CLAWFINGER har just placerat sin första singel "Nigger" på Tackslistans första plats och åker nu land och rike runt för att visa upp sig på scen. Vi är ett 50-tal som samlats i Smedjan i Köping för att bevittna denna händelse. CLAWFINGER gör en för mig heroisk insats. Betänk att bandet är nytt och relativt okänt och med en enda känd låt som förvisso spelades i radio men inte mycket mer. Debutalbumet "Deaf, Dumb Blind" var en främmande fågel i skivfloden med sin blandning av hip hop och hård metal. De enda referenspunkter jag hade till detta var RAGE AGAINST THE MACHINE, FAITH NO MORE och ANTHRAX. De sistnämnda var väl faktiskt de som tydligast visat att man minsann kunde blanda så pass skilda musikstilar med varandra i och med "I´m the Man" som kom redan 1987. När sista låten dundrat ut i den halvtomma lokalen ropar någon:
- En gång till!
Varpå Zak Tell lite generat svarar:
- Vi har inga fler låtar!
Motgångar härdar
Vintern 2005. Zak Tell låter bitter och ganska cynisk när jag glatt gratulerar till den piggaste CLAWFINGER-utgåvan på många herrans år. Han är en man utan illusioner om musikbranschen efter att ha varit en del av den i snart 13 år. Efter debuten gick det ganska snabbt utför och intresset för gruppen svalnade nästan innan andra skivan "Use Your Brain" landade i skivdiskarna 1995.
- Man har ju inga förväntningar längre efter att ha varit i branschen så länge. Så man bygger inte upp några stora slott i molnen. Det blir så jävla jobbigt att landa om det inte går så bra som man tycker att det borde gå. Men hur som helst är vi stolta över skivan och väldigt nöjda.
Är det en välsignelse eller förbannelse att slå så stort med en debutskiva?
- Det är klart att om man är framgångsrik i början på sin karriär så är det ju svårt få samma framgångar längre fram. Å andra sidan har vi ju hållit på så länge nu så vi har haft så många motgångar så att vi bara blivit bättre av det. På något sätt så har det ju gett oss energi och gjort oss mer envisa. Mer målinriktade. Vi har blivit ett monster av allt detta. Vi vägrar låta någon bestämma åt oss som band. Det är ju positivt egentligen. Så länge det är grejer utifrån som går åt helvete så ska ju inte det vara anledningen till att det ska ta slut.
Var är det för motgångar som du baserar din bistra inställning på?
- Bland annat ett skivbolag som droppat oss utan att ha gjort sitt jobb. Det senaste exemplet är ju Gun Supersonic men som ägs av BMG så det betyder att utanför Tyskland så gick allt genom BMG:s nätverk vad gäller distribution och så. Och det betydde ju att vi blev omhändertagna av folk som fullständigt sket i oss. Vilket innebar att promotionarbetet blev noll.
- Så då spelade det ingen roll att vi var ute och spelade med Rammstein på utsålda fotbollsarenor. Om skivbolaget inte gör sitt jobb så bränner man bara pengar man inte har genom att turnera och så får man ingenting tillbaka för det.
Nytändning
Inför den nya skivan så genomgick CLAWFINGER vad man skulle kunna kalla ett renande stålbad. Med en gitarrist mindre så är bandet idag paradoxalt nog en väloljad maskin som är betydligt effektivare än tidigare. Situationen i bandet hade blivit ohållbar och en stor del av problemet låg just hos Erlend Ottem som skötte den ena av två gitarrer fram till 2003. Hans inspiration och engagemang var lågt och det fungerade som en stoppkloss för hela bandet. När han slutligen insåg att han inte skulle vara med i bandet kom det som en lättnad för CLAWFINGER. Plötsligt stämde kemin och processen att spela in en ny skiva kom igång nästan omedelbart.
- Efter som han inte trivdes de senaste tre- fyra åren så drog han ju ner stämningen i hela bandet. Så han funkade som en slags broms. När han tog modet till sig att sluta så betydde det att vi kunde gå för fullt igen. Det blev en mycket mer avslappnad och vitalare stämning i studion. Det rubbade maktstrukturerna i bandet och även våra roller inom bandet. Många konflikter försvann. Jocke och jag kunde kliva fram i låtskrivarsätet. Det födde en massa nya situationer som bara var av godo. Jag menar rutin i all ära men det kan vara farligt. Om man har sin plats för länge så innebär det ju att man slutar tänka på vad det är man gör. Så avhoppet gjorde att vi fick en nytändning.
- Alla dessa anledningar har gjort att arbetet med den här plattan bara gått av rena farten. Det har gått väldigt smärtfritt.
Bakom rodret i studion stod denna gång CLAWFINGERs egen Jocke Skog. Han har så smått börjat skaffa sig ett gott renommé som producent. Bara i år har skivor rattade av Jocke med CONSTRUCDEAD och FACE DOWN nått skivdiskarna. Zak är mycket nöjd med sin kamrats insats bakom mixerbordet.
- Den dag CLAWFINGER slutar fungera som kraftpaket så kommer han att fortsätta som producent. Han är ju en naturbegåvning. Det har ju alltid varit han som programmerat våra trummor och varit ljudidioten. Han har ju en förmåga att alltid vara positiv även när det inte finns någon anledning att vara det. Plus att han är aningen hyperaktiv med lite ADHD, skrattar Zak.
Texterna i centrum " som vanligt
Nya skivan har namnet "Hate Yourself With Style". Kan du förklara lite vad som är tanken bakom den?
- Min idé med den titeln är ju att vi som människor spenderar mycket tid åt att leva upp till det andra förväntar av oss. Det ständiga sökandet för att passa in och bli omtyckt av andra. Gör man det för mycket så tappar man bort det som är viktigast av allt; sin integritet och det man själv tycker och tänker.
- Att hata sig själv med stil är helt enkelt att hålla inne med sig själv och inte visa andra att man egentligen mår skit. Alltså att upprätthålla den här masken av att man mår bra, är framgångsrik och lycklig. Det var min tanke. Sen kommer folk säkert att hitta egna meningar med titeln och det är ju kul det med.
Texterna har alltid varit i centrum när det gäller CLAWFINGER. Direkta budskap utan direkta omskrivningar har alltid varit Zak Tells signum. Ända sedan "Nigger" har han använt raka budskap med tydliga åsikter. Så även på nya plattan där spår som "The Faggot in You", Right to Rape" och "Hypocrite" alla kan ses som nära textsläktingar till orden som formulerade "Deaf, Dumb, Blind". När vi börjar diskutera ämnet så deklarerar han omedelbart sina främsta inspirationskällor.
- Jag har alltid gillat band som SEX PISTOLS, DEAD KENNEDYS och PUBLIC ENEMY...jag gillar texter med ett stort långfinger men som ändå vill någonting mer. Texter som kombinerar egna tankar med en liten provokation. Ett långfinger helt enkelt. Det är alltid sådan musik som fångat mig. Sen har det ju funnits mer humor i texterna än vad folk har fattat. Men det beror ju på sättet det läggs fram på tillsammans med hård metal. Det finns nog mer personliga grejer än vad folk förstått också.
När du lyssnar på debuten och de äldre skivorna vem är det du hör tala till dig då?
- Jag kan ju inte vara objektiv, säger Zak efter en ganska lång tankepaus. Jag lyssnar nog mer på fraseringar och ord om ämnen som jag inte skulle ha skrivit på samma sätt om idag. Jag hade kanske snirklat det ett varv till eller försökt lägga fram det på ett annat sätt idag. Som "Nigger" till exempel som jag skrev runt 1991 tror jag. Men det är ju skit samma nu för den är ju som den är.
- Det är ju inte så att jag skäms för den idag men jag hade kanske gjort den lite bättre. Men samtidigt är det ju det som är en del av charmen. Man var den man var och man skapade det man gjorde. Samtidigt så tycker jag inte att jag förändrats så mycket heller. Jag har nog bara blivit bättre på att få fram kärnan i det jag vill säga. Men jag gillar det tidiga och dess naivitet. Precis som med de gamla punklåtarna jag lyssnade på förr.
Minns Zak Tell då spelningen i Köping 1993? Det visar sig att han minns den mycket väl och säger samtidigt att det inte var en av de bättre spelningar de gjort.
- Fan vad vi stank. Givetvis tyckte vi att vi var snorbra då. Jag minns den därför att den finns på video någonstans. Det går ju snabbt att konstatera att vi var riktiga gröngölingar då. Vi ville mycket och vi brann. Men var det tajt? Nej!
Jag kan höra om ni inte kan få komma tillbaka och spela där i vår.
- Ja varför inte, svarar Zak Tell.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
