Face Down har tagit tillbaka makten
Marco Aro är tillbaka i rampljuset. Efter ett par års frånvaro från musikscenen så är han nu tillbaka i bandet där allting egentligen började. Och denna gång tänker de inte göra om de misstag som splittrade gruppen första gången 1999. Den här gången ska FACE DOWN göra saker och ting på sitt eget sätt.
Marco Aro låter glad, riktigt sprudlande glad, när han svarar i telefonen hemma på Värmdö ute i Stockholms skärgård. Och han har all anledning att göra det med tanke på vad han och de övriga medlemmarna i FACE DOWN har åstadkommit under sommaren i Fear And Loathing Studio tillsammans med studions ägare Jocke Skog (CLAWFINGER) som är belägen i Spånga. Den storartade återkomsten har döpts till "The Will to Power" och släpptes på Black Lodge i början av november.
- Det känns faktiskt jävligt bra. Det var ett tag som det kändes lite tråkigt efter att jag hoppade av mitt förra engagemang som jag hade. Men nu när man släppt en sådan här platta så känns det inte jobbigt längre utan bara bra, säger Marco med ett nöjt skratt.
Men låt oss ta ett par steg tillbaka innan vi går närmare in på den nya skivan. FACE DOWN kollapsade som band 1999 efter några storartade strul med de två tidigare skivbolagen Roadrunner och Nuclear Blast (eller "Nuclear Blåst" som Marco kallar dem). Inget stöd och inga pengar fick konflikterna att eskalera till härdsmälta i bandet.
- Allt gick ju så förbannat jävla bra i början. Vi hade bra flyt med skivor och turnéer. Men så blev vi droppade från Roadrunner och hamnade på Nuclear Blast istället. Och där var det ju kalla handen direkt. Jag fattar inte varför de ens signade oss för de hade ju inte ens tänkt använda kontraktet. Det var som det gamla talesättet om att man köper upp för att lägga ner.
- Och sånt där tär ju på de personliga relationerna eftersom det inte händer någonting. Vi hade ju sagt upp oss från våra jobb eftersom vi skulle satsa på det här som vi tyckte var våran framtid. Och när vi blev droppade därifrån så var det ju total katastrof. Det var 1998. Först hoppade Flinta (Stjärnvind, nu mer i ENTOMBED) av och jag fick erbjudandet från THE HAUNTED och då tänkte jag att jag lika väl kunde hoppa på det tåget för att se hur långt det kunde ta mig.
Du funderade aldrig på att lägga av med musiken precis efter att ni blev utkastade från Nuclear Blast?
- Jo visst gjorde jag det. Jag tänkte först att nu skiter jag i det här och fortsätter jobba som smed. Man blev ju lite bränd av musikbranschen. De lovade guld och gröna skogar men i slutändan visade det sig att det inte hade ett skit att erbjuda.
Krig på alla fronter
Men så blev det inte. THE HAUNTED ville ha Marco som sångare och resten är som man brukar säga historia. Uppdraget att ersätta Peter Dolving som sångare i en av Sveriges mest välrenommerade thrashplutoner var lärorik men också en oerhörd prövning.
- Vi gjorde ju fem eller sex turnéer i USA och det jag lärde mig i THE HAUNTED var nog att tro på mig själv och få en rutin. Förut fick man ju jobba lite för att få igång rösten men nu för tiden är det ju bara att slå på den. Det är som om det finns en av och på knapp. Men framför allt fick jag självförtroendet. Speciellt med sådana musiker som THE HAUNTED, de är ju grymt duktiga, så jag kände mig alltid lite underlägsen i början. De var så jävla duktiga och kreativa och själv var jag en jävla fyllpåse. Men jag lärde mig snart att det krävs mycket jobb men också hjärta för det man gör
När Marco plötsligt hoppade av THE HAUNTED så funderade han allvarligt på att lägga ner musiken helt och hållet. Det hade kostat honom alldeles för mycket. Familjen blev lidande av att Marco var ute på långa turnéer med bandet, han misskötte sig själv och mådde allmänt dåligt. Det var som han själv uttrycker det, krig på alla fronter. Paradoxalt nog så är Marco och medlemmarna i hans ex-band bättre vänner idag än då det begav sig. De hörs av minst en gång i veckan på något sätt.
- Det var mycket personliga grejer. Jag hade ledsnat totalt. Det var inte på grund av musiken eller grabbarna i bandet utan jag kände bara att nu får det vara bra. Det blev fler barn och det går inte att vara trebarnsfar och aldrig vara hemma.
- Men jag är bättre polare med grabbarna i THE HAUNTED idag. När jag var med i bandet så sågs vi ju jämt. Vi var alltid på turné och då var det bara skön avkoppling när man inte hördes mellan turerna. Nu hörs vi minst en gång i veckan och jag har sms-kontakt med dem nu när de är i USA och så det är jävligt roligt.
En gång metal alltid metal
Men allt efter som tiden gick så insåg Marco att han ändå saknade musiken. Så när basisten Joakim Hedestedt (även i CONSTRUCDEAD) ringde och frågade om han eventuellt skulle vara intresserad av att starta upp verksamheten i FACE DOWN igen så tvekade inte Marco ett ögonblick. Men denna gång skulle det hela ske på medlemmarnas villkor och allting skulle planeras utifrån det faktum att många i bandet hade familjer att ta hänsyn till. Dessutom ingick man överenskommelsen att bara hålla på så länge det var roligt.
- Jag jobbade på som smed och fick ordning på familjelivet, vi flyttade och så. Så satt man där och tittade på tv och såg gamla polare i ARCH ENEMY och tänkte att det där var ganska kul ändå alltså. Så ringde de från FACE DOWN så var man där igen.
- I början gick det ju trögt. Vi visste att vi ville spela ihop. Vi funderade mycket i början på hur vi skulle fortsätta. Skulle vi haka på där vi slutade förra gången eller göra någonting helt nytt? Men så sa vi till slut att varför tänker vi så mycket för? Vi kör bara så får vi se vad som händer. Så det resulterade i en tre låtars demo. Den här gången gör vi det bara för att det är kul. Våra liv hänger inte på det här. Vi har alla våra jobb så det kan både bära eller brista det skiter vi i. Så länge det är kul så är vi med.
Vad är den största skillnaden på FACE DOWN idag mot FACE DOWN 1999?
- Vi är nog mer kompisar idag än då. För då repade vi så mycket och det var ut på turné och vi sågs jämt. Så det tär ju på en plus all annan skit som var. Och sen det faktum att vi varit med i branschen så pass länge så vi är luttrade nu och går inte på vad som helst. Nu sker det mer enligt våra regler. Vi behöver inte åka på en turné i en minibuss i Östeuropa om vi inte vill bara för att skivbolaget säger det.
Rykten, spelningar och comeback
Så under 2004 började ryktet gå om att FACE DOWN var tillbaka. Och dessa bekräftades när bandet återvände till scenen i våras då bandet gjorde en spelning i Stockholm och på 2000 Decibel samt senare under sommaren på Sweden Rock Festival. Och succén var ett faktum. Något som faktiskt förvånade bandet.
- Det bemötande vi har fått är ju över all förväntan. Jag trodde faktiskt att vi var helt bortglömda med tanke på att de första skivorna inte längre går att få tag i. Så vi funderade på om det var någon idé. Men sen kom spelningen i Bengtsfors (2000 Decibel) och Sweden Rock Festival och det var skitmycket folk på båda spelningarna. Så då fattade vi att det här kanske funkar, säger Marco Aro med ett skratt.
Sen gick det väldigt fort. Redan under sommaren påbörjades arbetet med "The Will to Power" tillsammans med Jocke Skog. Och arbetet utfördes efter ett strikt arbetsschema från klockan nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Detta resulterade i sin tur i att arbetet gick väldigt fort. Låtskrivarprocessen och inspelningen klarades av på rekordtid. Och Marco är inte sen med att ösa beröm över bandets producent och ljudtekniker Jocke Skog som han menar hade en avgörande betydelse för det lyckade slutresultatet.
- Det har aldrig varit så lätt att spela in en skiva som det var hos honom. Hans studio är ju belägen i en lägenhet som han delar med MESHUGGAH. Han är grym på det han gör. Allt är så enkelt och han är öppen för nya idéer och han har egna själv. Körde vi fast tog vi en kopp kaffe undertiden som han funderade på det. Det gick så snabbt att jag nästan var besviken för det var ju så kul. Så vi har redan sagt att nästa gång blir det Jocke igen.
- Dessutom körde vi nio till fem varje dag så att man gick hem och kunde komma tillbaka nästa dag med friska öron och lyssna på det man gjort. Det istället för att sitta och harva halva nätterna med samma skit bara för att skrota det dagen efter i alla fall.
Klassiska arenor
Nu siktar FACE DOWN på att göra flera spelningar under våren 2006 och under sommaren hoppas man på ett antal festivaler. Just nu pågår hårda förhandlingar med olika aktörer i Sverige och Europa eftersom de flesta band faktiskt bokas till sommarens startfält redan nu i november. Men Marco har gott hopp om att det ska bli rätt många spelningar eftersom FACE DOWN nu har en duktig bandbokare som sköter dessa spörsmål. Men villkoren är att det inte ska bli några längre sejourer ute på vägarna utan istället siktar man in sig på korta räder över helgerna. Och Marco ser ingen poäng i att vara ute och spela i veckorna då det ändå inte är bra ur publiksynpunkt.
- Vi har sagt det att vi kan sträcka oss till att vara ute torsdag till söndag. Alla som har turnerat vet att helger är bäst i alla fall. Så varför sitta i någon jävla håla en måndagskväll när det kommer tre personer och en hund? Det är inget roligt och det tar mer än det ger. Så det är bättre att ta de bra grejerna istället.
När jag talar med Marco Aro så förbereder han och bandet sig för att åka till London för att göra en spelning på legendariska The Marquee. Omständigheterna kring denna spelning är ganska ovanliga. Det är nämligen några fans till bandet som frågat om FACE DOWN ville komma över och göra en spelning om de åtog sig att fixa med spelställe och andra praktiska arrangemang. Visst sa bandet och plötsligt stod det klart att datumet var satt, supportbanden bokade och biljetterna var sålda.
- Det var en kille på vårat forum (www.facedown.nu) som frågade om vi skulle komma om han ordnade någonting i London. Så föddes idén om att vi kunde kombinera det med någon typ av releaseparty för skivan. England var ju vår största marknad förra gången. Så det är bara fans som satt ihop det. De har kört med street teams, delat ut flyers och skickat prylar. De är helt tokiga. Så det ska bli extra jäkla kul att åka dit.
Det är ju ingen dålig scen heller"
- Nä, alltså efter den spelningen så kan jag faktiskt dö för då har jag spelat på alla klassiska arenor som finns: The Fillmore i San Francisco, CBGB:s i New York samt Whiskey A Go Go och The Troubadour i Los Angeles och nu The Marquee Club i London. Synd bara att det inte ligger på samma ställe som förut. Men namnet räknas, avslutar Marco Aro inte lite nöjd på rösten.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
