Michael Kiske tror på Unisonics framtid
Michael Kiske + Kai Hansen = sant. Sällan har återföreningen av ett radarpar varit så efterlängtat. Som medlem av UNISONIC har Michael Kiske officiellt återvänt till den hårdrocksscen han så länge tog avstånd från. Men det tog honom också många försök att ta steget fullt ut. Sångguden har talat med Metalcentral om att vissa sår behöver tid att läka, hur ett nerblåst högtalartorn kan vara en förklädd välsignelse och vad han har emot ”Guitar Hero”. Och rentav en del om musik.
UNISONIC låter inte som HELLOWEEN. Den saken är lätt att konstatera. Man kan fråga sig hur många inom den givna målgruppen som är förvånade och besvikna över den saken. Vad skulle ett band med Michael Kiske på sång och Kai Hansen på gitarr låta som om inte som HELLOWEEN?
Detta är dock inte så logiskt som det kanske verkar. UNISONICs övriga tre medlemmar, samtliga aktiva deltagare i den kreativa processen, har ingen koppling till HELLOWEEN. Och de HELLOWEEN-lika uppslag som emanerar från Kai Hansens hjärna torde som vanligt vara självskrivna för GAMMA RAY. Vad säger då Michael Kiske själv till de som undrar, och eventuellt beklagar sig över, att UNISONIC inte låter som ett andra HELLOWEEN?
– De är inte så många som man skulle kunna tro, försäkrar sångaren. Det finns somliga som envisas med att ta upp det ämnet i samband med att de frågar om en eventuell återförening av gamla HELLOWEEN. Men de är egentligen inte heller så många. Vad folk vanligtvis vill veta är kort och gott hur det gick till när Kai kom med i bandet.
När just den saken inträffade hade UNISONIC redan kommit ganska långt med vad som skulle bli det självbetitlade debutalbumet. Vid en viss punkt körde dock den dåvarande kvartetten huvudet i väggen, minns Michael Kiske.
– Ungefär hälften av materialet var redan klart innan Kai gick med. ”Souls Alive” är exakt likadan nu som då, liksom ”I've Tried”. ”Renegade” var i stort sett klar, ”My Sanctuary” lät något annorlunda. Från början planerade vi att släppa skivan under 2010, men så blev det alltså inte. Sammanlagt hade vi en massa material men det var inte alltsammans som vi var nöjda med. Därför spelade vi inte in något. Vi gjorde en del festivalspelningar men arbetet på skivan gick verkligen trögt. Så, 2010, insåg jag att vi behövde ta in ännu en medlem som kunde skriva låtar och snabba på processen. När Kai kom med blev allt betydligt lättare. Det var då vi blev som mest effektiva, jag tror att han var den pusselbit som bandet saknat. Ta låten ”Star Rider”. Dennis (Ward, bas) hade skrivit den och den var suverän bortsett från refrängen. Kai skrev om refrängen så som den låter nu. Med ”Unisonic” var det ungefär samma sak. Mandy (Meyer, gitarr) hade ett riff och en tänkbar bit av en sångslinga. Kai hade en refräng som han hade haft i huvudet sedan långt tidigare. Han bara modifierade någon detalj, stoppade in bandnamnet i texten – och det fungerade.
Fem i familjen
Att UNISONIC existerar idag, eller annorlunda uttryckt att Michael Kiske återigen är aktiv i heavy metal-sammanhang, kan man tacka basisten Dennis Ward och trummisen Kosta Zafiriou för. Dessa båda, som till vardags huserar i de väletablerade PINK CREAM 69, hade tidigare samarbetat med Kiske i det mer AOR-doftande projektet PLACE VENDOME; förlagan till UNISONIC. Gitarristen Mandy Meyer var däremot en ny bekantskap för de båda HELLOWEEN-veteranerna. Mandys meritlista talade dock för sig själv, då han genom åren lyckliggjort band som ASIA, KROKUS och GOTTHARD med sitt eminenta gitarrspel. Sammantaget en ytterst meriterad kvintett.
– Som personer är vi förstås tämligen olika, menar Kiske. Jag personligen är till exempel helt annorlunda funtad än Kosta. Han är turnéledare och som sådan väldigt praktisk och pragmatisk. Själv går jag helt och hållet på magkänsla och instinkt. Det måste kännas rätt, helt enkelt. Jag spelar alltid in sången i min egen studio, jag tycker inte om att bli styrd. Annars gjorde vi det mesta av skivan tillsammans i Dennis studio och under hans ledning, bortsett från att Kai gjorde en del överdubbningar i sin egen studio. Det kan bli spänt ibland och vi har haft våra bråkiga stunder i det här bandet, men det är helt normalt. Det var samma sak i HELLOWEEN.
Hello, Ween
I motsats till vad man skulle kunna tro har Michael Kiske inget emot att prata om HELLOWEEN. Det är ett ämne som han själv ofta tar upp i olika sammanhang. Däremot har varken han eller Kai någon som helst avsikt att återvända till HELLOWEEN. I det bandet återstår som bekant två originalmedlemmar, gitarristen Michael Weikath och basisten Markus Grosskopf. Med den sistnämnde har Kiske inte längre några problem, men han hyser ingen önskan att återknyta kontakten med den omvittnat egensinnige Weikath.
– Mina bästa minnen från HELLOWEEN kommer från tiden då Kai var med. Efter att han slutade 1988 blev hela tillvaron en mardröm. Värst var det faktiskt under inspelningen av ”Pink Bubbles Go Ape” (1991). Det var ett helvete från början till slut, till och med värre än när vi gjorde ”Chameleon” (det notoriska ärkefiaskot från 1993). Hela bandsituationen tycktes ha förvandlats till något fruktansvärt. Det pågick dumma intriger bakom andras ryggar. Vi slösade bort – fan, det är sanslöst – en miljon i studion i Danmark och producenten (Chris Tsangarides) var fel. Vi hade alltid gjort så att vi spelat in förhandsversioner av albumlåtarna, men sedan brukade vi ta dem till nästa nivå i skivstudion. Den här gången spelade vi bara in demoversionerna en gång till utan att tillföra någonting alls. Resultatet är inte direkt någon av mina favoritskivor.
Det är välkänt att Kiske främst klandrar den kvarvarande originalgitarristen Michael Weikath för den försämrade bandatmosfären i HELLOWEEN. Men hur ställer han sig till Kai Hansens ersättare Roland Grapow, numera centralfigur i MASTERPLAN?
– Jag har inga problem med honom men vi står inte varandra nära. Det var inte Rolands fel att det utbröt en katastrof när Kai försvann, men han var en villig deltagare i Weikaths intriger. Jag har förlåtit honom för det men jag skulle ljuga om jag sa att jag är speciellt fäst vid honom.
En batterists nedgång och fall
Den återstående femtedelen av det dåtida HELLOWEEN, trummisen Ingo Schwichtenberg, skulle bli bandets allra största oroshärd. Roten till det onda, som skulle få så tragiska konsekvenser, anses vara en ärftlig variant av schizofreni. Kiske målar dock upp en delvis annorlunda, bara alltför välbekant problembild.
– Utan vår vetskap hade Ingo missbrukat tunga droger under många år och det började märkas. Vårt förra skivbolag Noise hade blåst oss totalt och på det följde en utdragen rättsprocess. På grund av det tvingades vi till ett två och ett halvt år långt uppehåll efter ”Pink Bubbles Go Ape” när vi inte kunde turnera. Under den perioden träffade jag inte de andra killarna. När jag sedan såg Ingo igen blev jag chockad. Från att ha varit en stilig kille hade han åldrats på grund av supande och kokain. Att han tog den där kokainskiten visste vi andra inte om, det lyckades han dölja för oss. Däremot visste vi att Ingo hade slagit in på en mycket farlig väg. Vi försökte prata med honom men han vägrade lyssna. Det är typiskt för alkoholister. De vill inte inse att de har problem och blir bara arga när man tar upp ämnet.
Allteftersom Ingos missbruk urartade gjorde hans psykiska tillstånd detsamma.
– Han höll faktiskt på att förlora förståndet, han pratade totalt nonsens. När ”Chameleon”-turnén nådde Japan nådde han plötsligt en punkt när han inte ens kunde spela. Under en pågående spelning föll hans kropp bara samman över trummorna. Vi fick avrunda konserten med att jag sjöng BEATLES ”Yesterday”.
Som man lätt kan förstå så var Ingos dagar i HELLOWEEN därmed räknade.
– Det fanns inte mycket vi kunde göra för honom, konstaterar Kiske. Han gick i terapi och ett tag tycktes han gå åt ganska rätt håll. Men vi sparkade honom och efter det gick det inte åt så rätt håll längre. Det var nästan omöjligt att Ingo skulle ha kunnat bli bättre. Jag har alltid varit starkt emot droger av alla slag. Jag har aldrig snortat, jag har aldrig rökt braj. Använder någon däremot så mycket droger som Ingo förvirrar det hjärnan. Mot slutet var det skrämmande att se.
Kiskes egen tid i HELLOWEEN blev knappt mer långvarig än Ingos. Båda fick respass med kort tids mellanrum i slutet av 1993. Lite mer än ett år senare, den 8 mars 1995, begick Ingo Schwichtenberg självmord genom att kasta sig framför ett tunnelbanetåg.
– Jag fick reda på det av Ingos flickvän, minns Kiske. Hon ringde upp mig storgråtande efter att ha tvingats identifiera honom. Han var sliten i stycken så hon var alldeles tillintetgjord.
Djupingen
Michael Kiske skrev balladen ”Always” till minne av Ingo. Låten dök upp på hans solodebut ”Instant Clarity” som släpptes 1996. Hans efterföljande verk skulle komma ut med glesa mellanrum och bli allt mindre lika HELLOWEEN. Eller något annat slags hårdrock, vad det beträffar. Många känner bara till denna period av Kiskes liv genom hans återkommande bitska utfall mot hårdrocken och dess publik. Det är lätt att få en bild av en excentrisk och möjligen bitter man. Kiske själv håller inte med.
– Jag har haft ett ganska bra liv. Visst har jag haft många negativa erfarenheter, som de sista åren i HELLOWEEN och tiden direkt efteråt. Ett tag vände jag ryggen åt allt vad låtskrivande hette. Under två år sjöng jag inte en enda låt. Istället ägnade jag mig åt studier av tyska filosofer, alla religioner och vissa andliga vetenskapsgrenar. Den tyska kulturen har gett upphov till många sådana saker och de passade mig mycket bra. De besvarar många frågor och ger hjärnan motion. På sätt och vis får det en att växa. Jag har alltid varit intresserad av kultur. Vad som gör en låt äkta eller falsk, vad som gör ett band äkta eller falskt – sådant har alltid varit viktigt för mig. Jag kan förklara sådant mycket bättre nu än när jag var 18. Man förändras när man blir äldre och jag själv är sannerligen annorlunda nu än då. Jag har gått igenom vissa väldigt intensiva faser. Det var nödvändigt för att jag skulle kunna bli den jag är idag.
Vilken var din spontana reaktion när du fick sparken från HELLOWEEN?
– Först blev jag besviken. Därefter begravde jag mig i böcker. Jag gjorde en platta då och då men förväntade mig inte mycket av dem. Efter över ett decennium var jag lite mer öppen för att börja om. Det var då som skivbolaget Frontiers ringde upp och erbjöd mig att jobba med PLACE VENDOME. Det var första gången på länge som jag var entusiastisk över att göra musik.
Skynda långsamt
PLACE VENDOMEs självbetitlade debut släpptes 2005. Albumet utgjorde Kiskes första samarbete med hans blivande UNISONIC-kolleger Dennis Ward och Kosta Zafiriou. För många fans markerade det också Kiskes hett efterlängtade återkomst till hårdrocken. Till deras besvikelse förkunnade Kiske mycket bestämt att han varken ville eller tänkte bli någon hårdrockssångare igen. Det skulle dröja ytterligare några år innan han förmådde tänka på sig själv i sådana termer.
Sedan den 10 november 2009, UNISONICs officiella födelsedatum, är läget annorlunda. Numera är Kiske åter bekväm med att tillhöra hårdrocksscenen och hänvisar gärna till kommunikationssvårigheter som förklaring till sin tidigare fientliga hållning.
– Jag tror inte att det hade varit möjligt för mig att återvända till hårdrocken tidigare. Jag var inte redo. Ta till exempel AVANTASIA. Tobias Sammet övertalade mig att medverka på första plattan (”The Metal Opera Part 1”, 2001) men jag ville inte ens bli omnämnd med mitt eget namn. Jag kallas Ernie på skivan, och jag var ändå osäker på om jag ville vara delaktig eller inte. Det dök upp en massa erbjudanden om gästuppträdanden på hårdrocksskivor men jag nappade bara på några stycken. Vissa sår behöver tid på sig för att läka. Jag kunde kanske ha återvänt ett år tidigare, högst två, men jag tror att det här tog så lång tid som var nödvändigt med tanke på hur det slutade för mig i HELLOWEEN. Undantaget möjligtvis om jag hade träffat någon annan musiker som fått min kreativitet att explodera.
Blåsta? Inte då
UNISONICs debut i festivalsammanhang ägde rum på Sweden Rock Festival den 12 juni 2010. I samband med detta inträffade det kanske mest dramatiska tillbudet i festivalens historia. Stormen fick ett av de stora högtalartornen att välta överända, lyckligtvis utan att någon blev skadad. Intermezzot fick till följd att UNISONIC äntrade scenen nästan en timme efter utsatt tid och tvingades korta setet med 20 minuter. Detta till trots betraktar Kiske konserten som ett mycket positivt minne.
– Absolut. Först och främst blev ingen skadad när tornet rasade, vilket var bra. Men det allra bästa, ur min synpunkt sett, var att vädret var uruselt då vi egentligen skulle ha börjat spela men fint när vi slutligen gick på. Jag tror att saker och ting inträffar av en orsak och för mig känns det som att vi var ämnade att gå på lite senare. Det kändes rätt så. Jag gillar Sweden Rock Festival och kommer alltid att minnas den gången som ett mycket varmt välkomnande. I synnerhet skivsigneringen efteråt. Allting som jag någonsin varit involverad i var det någon som ville ha signerat. Somliga hade med sig plattor som jag själv knappt kom ihåg.
Om äkta och virtuella strängar
Michael Kiske av idag är en man som återfått mycket av sin forna kärlek till hårdrock – ”Jag är dock inget större fan av death eller black metal” – och samtidigt behållit sitt intresse för djupsinnig lektyr.
– Jag läser fortfarande mycket filosofi. Den ryske teologen Vladimir Solovjov (1853-1900) är suverän, även om jag inte håller med om allt han säger. Jag läser även Bibeln ganska ofta. När jag inte läser spelar jag ibland Playstation eller datorspel.
”Guitar Hero”, kanske?
– Nej, av någon anledning så tilltalar det mig inte. Det är som att spela att man spelar gitarr, så att säga.
Vad har du för ouppfyllda musikaliska mål som du vill uppnå?
– Jag skulle väldigt gärna vilja lära mig spela klassisk gitarr, så att jag kan spela Bach... och så vill jag kunna spela ukulele. Den är så liten att man kan ha den tillgänglig var man än befinner sig.
Avslutningsvis, vad tror du om UNISONICs framtid?
– En bra sak med UNISONIC är att vi har stor potential, vi håller fortfarande på att ta form som band. Gör vi en rolig turné tillsammans i år och lär känna varandra ordentligt så tror jag att nästa platta kommer att bli ännu bättre.
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
